Hej!
Det var ett tag sen! Jag är nu lite mer än en månad ifrån hormoner och äntligen känner jag igen mig själv... Vi håller som sagt just nu på med adoption och går på föräldrarutbildning som är ett steg till medgivandet om att få ställa sig i kö. Jättebra utåt den och jag vill verkligen det här nu!
Även om jag känner mig pånyttfödd så kan jag sakna och längta lite till nästa IVF. Jag vill ju lyckas.
Ett tips till er alla som håller på med IVF: ställ er i kö till adoption. Det är så skönt med annat fokus och för mig känns det verkligen just nu som att, att adoptera kommer känns precis lika bra som att bli gravid!
fredag 23 november 2012
söndag 11 november 2012
Adoption
Nu när man har återhämtat sig lite från IVF och kommit tillbaka till sitt vanliga jag eller vad man nu skall kalla det så har man energi att ta tag i andra saker. Vi har bestämt oss för att sökan om adoption. Var i början lite skeptisk men de senaste månaderna har jag ändrat mig. Nu vill jag verkligen adoptera. Även om det funkar med IVF vid nästa omgång. Vi har anmält oss till en kurs man behöver gå och i torsdags var vi där. Även om jag vill adoptera har jag varit lite kritiskt till alla moment man behöver gå igenom. Jag förstår verkligen varför det är så nogrannt och en sådan lång process, men det är jobbigt att det är så omständigt och att man skall bli så granskad och ifrågasatt. Iallfall både jag och min man var väldigt positivt överaskade till kursen. Vi var 11 deltagare, 4 par och 3 ensamstående kvinnor som hittade varandra ganska fort. Bra diskussioner, reflektioner och bara härligt att få prata med andra i samma situation. Som kämpat och kämpat och fortfarande har hoppet uppe.
För många är ju adoption "sista anhalten", det man gör när inget annat fungerar, men just nu känner jag att det är detta jag verkligen vill göra. Adoptera.
tisdag 16 oktober 2012
PAUS
Ja, som sagt har jag valt att ta en paus ifrån IVF just nu. Det känns som om det bästa beslutet jag tagit någonsin. Jag är så trött på allt vad IVF heter just nu och jag hade inte stått ut en sekund till. Slutade med hormoner efter senaste misslyckade försök. Inga ägg kvar i frysen så när jag sätter igång blir det äggplock att börja med. Då skall jag vara rustad. Som jag planerar nu kommer min paus vara till efter sommaren 2013, men man vet ju inte hur man känner. Jag är ju fortfarande ganska ung, 29 år, så jag har ju tid kvar för försök igen.
Skall ta nya tag att ordna upp allt med adoption och så.
Jag skall nu börja springa med min saknade löparklubb, fokuser på att må bra och fundera och stanna upp och känna.
Tack alla ni som lyssnat på alla mina historier om ägg, hormoner, spermier osv. Det är underbart att ha er som vänner!
Nu skall jag njuta av att må bra!
Skall ta nya tag att ordna upp allt med adoption och så.
Jag skall nu börja springa med min saknade löparklubb, fokuser på att må bra och fundera och stanna upp och känna.
Tack alla ni som lyssnat på alla mina historier om ägg, hormoner, spermier osv. Det är underbart att ha er som vänner!
Nu skall jag njuta av att må bra!
onsdag 10 oktober 2012
lördag 29 september 2012
Nya hormoner
Skönt att vara ledig. Idag har jag bara legat i soffan hela dagen. Har knappt orkat gå upp för att äta. Jag är så trött att jag är snurrig och mår konstant illa. Idag började jag med nya hormoner inför insättningen på torsdag och jag har även ökat i dos på de andra. Undrar om det är de som gör mig så förbaskat trött. Igår var jag och min man ute och jag frågade honom om vi kunde sluta med IVF idag. Jag orkar ju inte mer och känner att jag vill ge upp här och nu. Jag skrev ju häromdagen att jag ändå skulle göra detta sista försök, sen paus, men jag står inte ut en sekund till! Jag frågade även honom hur han känner inför att vi nu tar en paus. Självklart är han förstående och är med på beslutet, men jag tror ändå att han känner en frustration och desperation över att vi inte kommit någon vart. Han vill verkligen att vi gör denna insättning innan vi tar paus, så vi kör på det. Jag räknar ner dagarna...Hur skall jag stå ut?! Jag är så trött på att inte må bra, att inte känna igen mig själv, att vara någon jag inte kan stå för. Ångest.
Men ett försök till. Det måste jag ju stå ut. Max tre veckor till med hormoner. Sen om det då blir plus är det ju fantastiskt, men blir det misslyckat igen är jag åtminstonde "färdig" och kan ta en paus. Helt underbart. Då skall jag ta kraft att skicka in alla papper till adoptionsbyrån. Sen skall jag ringa min klubb och fråga om jag får träna med dem. Eller kanske titta på. Nuförtiden blir man ju andfådd att ta en promenad.
Back to the sofa.
Men ett försök till. Det måste jag ju stå ut. Max tre veckor till med hormoner. Sen om det då blir plus är det ju fantastiskt, men blir det misslyckat igen är jag åtminstonde "färdig" och kan ta en paus. Helt underbart. Då skall jag ta kraft att skicka in alla papper till adoptionsbyrån. Sen skall jag ringa min klubb och fråga om jag får träna med dem. Eller kanske titta på. Nuförtiden blir man ju andfådd att ta en promenad.
Back to the sofa.
onsdag 26 september 2012
Segt
Veckan börjar gå mot sitt slut, eller iallafall arbetsveckan. Har inte haft lika bra flow denna vecka utan min kropp är upp och ned och så även mitt sinne. Idag var jag på kliniken för att göra ett ultraljud. Inte riktigt färdig för en återinföring av mitt sista frysta ägg, så de höjer min dos med Progynon en vecka till och torsdag om en vecka blir dagen D. Jag har en sk "blastocyst" kvar i frysen. Det är vad jag förstår, ett embryo som är på sin 6:e dag (eller var det 5:e??) och som är redo att "kläckas" när den väl kommer in i livmodern. Hur skall man leva under detta försök då. Ingen träning och koffein gjorde ju inte saken bättre sist.
Skall bli bra att äntligen få göra detta försök samtidigt som jag känner att jag inte orkar mer just nu när det kommer till IVF. Egentligen skulle jag vilja ta en paus idag, men eftersom jag är mitt i ett försök just nu så kör jag på. Jag ser nästan mer fram emot att få göra ett gravtest om då ca 3 veckor och därefter då ta denna välbehövliga paus. Självklart vill jag såklart att det skall funka och att jag skall få det där plusset... men jag längtar så oerhört mycket att hitta mig själv igen fysiskt och psykiskt och det är min motivator just nu och det som får mig att orka med dagen. Det är märkligt, men just nu när jag mår så dåligt med hur jag ser ut och min viktuppgång och så, så påverkar det mig mycket psykiskt och min självkänsla. Jag står ju mycket framför folk i mitt jobb och föreläser och just nu känner jag mig otrygg i det och vet inte vart jag har mig själv. Imorgon skall jag medverka på ett stort konvent och det känns jättejobbigt att stå där och alla skall titta på en.
Jag bollade lite mina tankar om paus för doktorn idag och hon var var helt med på banan. Det är inte alls ovanligt att man tar en paus och man får göra det och sen sätta igång när man vill igen och man håller sin plats på kliniken.
En annan grej; fy vad man luktar svett. Har aldrig gjort det innan, men beror det på hormonerna?? Någon som vet? T-shirt en halv dag och den luktar svett. Gah! Vart e alla bra biverkningar?
Skall bli bra att äntligen få göra detta försök samtidigt som jag känner att jag inte orkar mer just nu när det kommer till IVF. Egentligen skulle jag vilja ta en paus idag, men eftersom jag är mitt i ett försök just nu så kör jag på. Jag ser nästan mer fram emot att få göra ett gravtest om då ca 3 veckor och därefter då ta denna välbehövliga paus. Självklart vill jag såklart att det skall funka och att jag skall få det där plusset... men jag längtar så oerhört mycket att hitta mig själv igen fysiskt och psykiskt och det är min motivator just nu och det som får mig att orka med dagen. Det är märkligt, men just nu när jag mår så dåligt med hur jag ser ut och min viktuppgång och så, så påverkar det mig mycket psykiskt och min självkänsla. Jag står ju mycket framför folk i mitt jobb och föreläser och just nu känner jag mig otrygg i det och vet inte vart jag har mig själv. Imorgon skall jag medverka på ett stort konvent och det känns jättejobbigt att stå där och alla skall titta på en.
En annan grej; fy vad man luktar svett. Har aldrig gjort det innan, men beror det på hormonerna?? Någon som vet? T-shirt en halv dag och den luktar svett. Gah! Vart e alla bra biverkningar?
lördag 22 september 2012
Törn
Efter en positiv vecka med träning, roliga aktiviteter, bra flow på jobbet och trevliga happenings med nära och kära har det nu vänt och jag känner att allt är bara blä. Blä blä blä!
Det känns ju nästan som att man infyller kriterier för att vara manodepressiv.
Jag tror att varför jag känner så här är att det igår eftermiddag vände i mitt fysiska välmående. Mådde jätteilla på dagen och hade molande magvärk. Och såklart har jag känt mig trött och orkeslös och illamåendet kvarstår idag. Jag tänker ju mycket på min situation och faktum är att när jag har haft en sådan bra vecka och får ett bakslag såhär så tappar jag det direkt. Idag känner jag att jag inte ens vill göra detta 2:a FET-försök. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill bara må bra och få vara mig själv. Jag känner att jag helt har tappat mig själv och just nu står jag inte ut en sekund till. Det är nästan så att jag ringer till kliniken på måndag och säger att jag tar en paus på en månad.
Jag förstår verkligen, att ni andra läsare som är i samma situation, har svårt att förstå min frustration och vad det egentligen är som jag gnäller över. Alla andras frustration ligger ju i att man aldrig lyckas. Självklart är det samma för mig för jag vill inget annat än att det där embtyot skall fastna. Jag är ju inställd på att satsa på detta nu, men för mig är det så viktigt med min fysik och mitt psyke. Kalla det kontrollbehov, men för varje misslyckat försök blir jag mer och mer nedbruten inte bara psykiskt men också fysiskt. När jag känner så här att jag inte tycker att någonting jag gör känns roligt så måste jag agera. Min starka sida är att jag är bra på att vända saker till något positivt och att jag alltid gör det bästa av situationer. Gnälla har aldrig varit min natur utan har alltid haft mottot att "du bestämmer över ditt liv och gör det till det bästa och mesta du kan, oavsett utgångsläge". Och nu är jag här, i detta vakum och skulle helst vilja dra ett täcke över mig. Har ingen lust att jobba, träffa någon, göra något kul, inte planera in några resor eller andra roliga grejer. Ingenting känns tillfredsställande när jag inte är bekväm med mig själv.
Ja, ni hör, I am about to loose it.
Jag kan inte bestämma mig vad jag skall göra. Ett alternativ är ju att jag gör detta förslj nu och sen om det misslyckats tar jag en paus på en månad eller så tills nästa äggplock.
Det känns ju nästan som att man infyller kriterier för att vara manodepressiv.
Jag tror att varför jag känner så här är att det igår eftermiddag vände i mitt fysiska välmående. Mådde jätteilla på dagen och hade molande magvärk. Och såklart har jag känt mig trött och orkeslös och illamåendet kvarstår idag. Jag tänker ju mycket på min situation och faktum är att när jag har haft en sådan bra vecka och får ett bakslag såhär så tappar jag det direkt. Idag känner jag att jag inte ens vill göra detta 2:a FET-försök. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill bara må bra och få vara mig själv. Jag känner att jag helt har tappat mig själv och just nu står jag inte ut en sekund till. Det är nästan så att jag ringer till kliniken på måndag och säger att jag tar en paus på en månad.
Jag förstår verkligen, att ni andra läsare som är i samma situation, har svårt att förstå min frustration och vad det egentligen är som jag gnäller över. Alla andras frustration ligger ju i att man aldrig lyckas. Självklart är det samma för mig för jag vill inget annat än att det där embtyot skall fastna. Jag är ju inställd på att satsa på detta nu, men för mig är det så viktigt med min fysik och mitt psyke. Kalla det kontrollbehov, men för varje misslyckat försök blir jag mer och mer nedbruten inte bara psykiskt men också fysiskt. När jag känner så här att jag inte tycker att någonting jag gör känns roligt så måste jag agera. Min starka sida är att jag är bra på att vända saker till något positivt och att jag alltid gör det bästa av situationer. Gnälla har aldrig varit min natur utan har alltid haft mottot att "du bestämmer över ditt liv och gör det till det bästa och mesta du kan, oavsett utgångsläge". Och nu är jag här, i detta vakum och skulle helst vilja dra ett täcke över mig. Har ingen lust att jobba, träffa någon, göra något kul, inte planera in några resor eller andra roliga grejer. Ingenting känns tillfredsställande när jag inte är bekväm med mig själv.
Ja, ni hör, I am about to loose it.
Jag kan inte bestämma mig vad jag skall göra. Ett alternativ är ju att jag gör detta förslj nu och sen om det misslyckats tar jag en paus på en månad eller så tills nästa äggplock.
fredag 21 september 2012
Det gäller att välja...
...rätt kläder nu när kroppen inte är som den skall. Vägrar köpa nya kläder även om jag inte kan ha hälften i min garderob. Svart e bra, likaså lös klänning, där kan man gömma haha. Nu skall jag ut på middag och ha härlig fredag!
Puss puss
Puss puss
torsdag 20 september 2012
Jag vänder sorgen över misslyckade försök och tränar mycket och har det kul. Så härligt att få springa på morgonen och hänga på gymmet. Men helsike vad kroppen har stelnat och blivit svag. Förstår hur man känner sig när man är otränad och skall börja. Det gör ont, man blir totalt slut och det krampar i halsen när pulsen går upp för fort. Jag vet ju hur det känns när det är himla bra och kan ju ta med mig det, men jag fattar att man ger upp i början av denna anledning. Jag försöker att inte sätta prestige i det jag gör utan vara glad att jag får träna lite nu innan nästa ruvning.
Nu skall jag gå o stå lite på händer!
Nu skall jag gå o stå lite på händer!
tisdag 18 september 2012
Adoption
Har precis varit på Stadsförvaltningen för infomöte inför adoption. Jag kanske har vaknat på fel sida men blev typ irriterad av att vara där. Bli synad och bevisa att man inte är kriminell eller psykiskt instabil tar lite musten ur en. Hur länge har ni varit gifta? Är man med i kyrkan? Har man bra jobb? Vad gör man på fritiden? Betalningsanmärkningar? Varit sjukskriven? Etc etc etc
Det här med adoption är en lååååång process. Först skall vi gå en föräldrarkurs på över 20 h, sen en massa hembesök och möten. Under tiden står man i kö på adoptionscentrum. Det är väl bara som allt annat nu. Gilla läget och köra på.
Igår började med nya hormoner inför nästa IVF som borde bli om ca 10 dgr.
Det här med adoption är en lååååång process. Först skall vi gå en föräldrarkurs på över 20 h, sen en massa hembesök och möten. Under tiden står man i kö på adoptionscentrum. Det är väl bara som allt annat nu. Gilla läget och köra på.
Igår började med nya hormoner inför nästa IVF som borde bli om ca 10 dgr.
fredag 14 september 2012
Jag är ok
Hej hej!
Imorse gjorde jag testet som såklart var negativt. Ringde till kliniken och pratade med dem. Jag kommer att få göra nästa försök direkt. Slutar med mediciner direkt men börjar igen på måndag. Har ju ett embryo kvar i frysen som blir nästa försök och kanske då insättning av det i slutet på veckan eller veckan därpå. Nu kör vi! No time to wait!
Jag är faktiskt helt ok. Vid förra misslyckandet så vart jag ledsen men nu känner jag mig mest arg och irriterad. Skall det vara så jäkla svårt att få det att funka?! Gaah! Det kanske är det att jag bestämt mig för att jag bestämt ett "slutdatum" och ser ljuset i tunneln. Det är lätt att för en liten stund bli destruktiv men jag tänker inte låta det ta över. Skall vända det till något bra. Idag har jag passat på att bälja i mig gott kaffe och nu tänker jag gå och träna! Imorgon skall jag dricka champagne!
Tack för alla era kommentarer, det värmer.
Imorse gjorde jag testet som såklart var negativt. Ringde till kliniken och pratade med dem. Jag kommer att få göra nästa försök direkt. Slutar med mediciner direkt men börjar igen på måndag. Har ju ett embryo kvar i frysen som blir nästa försök och kanske då insättning av det i slutet på veckan eller veckan därpå. Nu kör vi! No time to wait!
Jag är faktiskt helt ok. Vid förra misslyckandet så vart jag ledsen men nu känner jag mig mest arg och irriterad. Skall det vara så jäkla svårt att få det att funka?! Gaah! Det kanske är det att jag bestämt mig för att jag bestämt ett "slutdatum" och ser ljuset i tunneln. Det är lätt att för en liten stund bli destruktiv men jag tänker inte låta det ta över. Skall vända det till något bra. Idag har jag passat på att bälja i mig gott kaffe och nu tänker jag gå och träna! Imorgon skall jag dricka champagne!
Tack för alla era kommentarer, det värmer.
torsdag 13 september 2012
onsdag 12 september 2012
Dag 13
Jag har verkligen inget intressant att tillägga till dag 13. Känner mig ungefär som igår och förrgår, lite ont i magen, men annars ok. 2 days to go...
måndag 10 september 2012
Dag 11 fortsättning
Forfarande ingen mens, men har mensvärk. Jag vet ju också att Progesteron som man tar gör att man inte får mens eller iallafall skjuter upp ett tag. Jäkligt ovisst känns det. Som tur är, är mina dagar fulla med jobb jobb jobb och jag hinner inte fundera så mycket.
På nåt sätt så känns det ändå inte så bra just nu, det känns inte som om det kommer funka. Jag önskar att det gör det, men jag känner precis så som vid förra försöket. Man kan ju inte känna om embtyot det fäster eller ej, men det känns liksom tomt.
Idag har vi bokat tid hos Socialstyrelsen för att bli godkända för att ansöka om adoption. Efter det går man på någon informationsträff och efter det ställer man sig i kö. Förstår att det är en lång process som kan ta typ upp till 5 år, men jag vill verkligen göra det här nu. Jag funderar tom på att adoptera även om IVF kommer funka.
Idag hade jag en kund på jobbet som läxade upp mig att jag borde börja skaffa barn för snart kan det ju vara försent för mig när jag fyller 30. "Då kanske du blir olyckligt barnlös och slutar som sur och bitter tant. Det vore ju tråkigt på en sån glad och trevlig tjej", sa hon och skrockade. Om hon bara visste. Härliga kunder man har ibland alltså ; )
Innan jag blev IVF:are och hade ett vanligt liv så hade jag en träningsblogg och nu gick jag in på den för att psyka mig själv lite typ. Asså, fasiken vad kul det var och vad bra jag mådde. Jag läste igenom nästan allt jag skrivit och jag blir mer och mer säker på att jag skall ha ett slutdatum för mina IVF-försök. För att ta en paus, för att hitta tillbaka till mig själv. Jag fixar inte det jag gör nu mycket länge till, jag blir deprimerad och vill inte gå upp ur sängen. Sån känsla har jag hela tiden. Visst är det ovissheten att man inte vet om man kommer få barn som gör att man inte mår bra, men det är nästan mer det att jag mår så dåligt, både psykiskt och fysiskt som knäcker mig och att jag inte får göra det jag drömmer om.
Cliffhangern fortsätter imorgon.
På nåt sätt så känns det ändå inte så bra just nu, det känns inte som om det kommer funka. Jag önskar att det gör det, men jag känner precis så som vid förra försöket. Man kan ju inte känna om embtyot det fäster eller ej, men det känns liksom tomt.
Idag har vi bokat tid hos Socialstyrelsen för att bli godkända för att ansöka om adoption. Efter det går man på någon informationsträff och efter det ställer man sig i kö. Förstår att det är en lång process som kan ta typ upp till 5 år, men jag vill verkligen göra det här nu. Jag funderar tom på att adoptera även om IVF kommer funka.
Idag hade jag en kund på jobbet som läxade upp mig att jag borde börja skaffa barn för snart kan det ju vara försent för mig när jag fyller 30. "Då kanske du blir olyckligt barnlös och slutar som sur och bitter tant. Det vore ju tråkigt på en sån glad och trevlig tjej", sa hon och skrockade. Om hon bara visste. Härliga kunder man har ibland alltså ; )
Innan jag blev IVF:are och hade ett vanligt liv så hade jag en träningsblogg och nu gick jag in på den för att psyka mig själv lite typ. Asså, fasiken vad kul det var och vad bra jag mådde. Jag läste igenom nästan allt jag skrivit och jag blir mer och mer säker på att jag skall ha ett slutdatum för mina IVF-försök. För att ta en paus, för att hitta tillbaka till mig själv. Jag fixar inte det jag gör nu mycket länge till, jag blir deprimerad och vill inte gå upp ur sängen. Sån känsla har jag hela tiden. Visst är det ovissheten att man inte vet om man kommer få barn som gör att man inte mår bra, men det är nästan mer det att jag mår så dåligt, både psykiskt och fysiskt som knäcker mig och att jag inte får göra det jag drömmer om.
Cliffhangern fortsätter imorgon.
söndag 9 september 2012
Dag 10
10 dagar har jag haft embryot nu. Känner fortfarande inget speciellt mer än konstant trötthet och nedstämdhet. Ännu ingen mens som kommit på besök. Senaste försöken har den kommit på dag 10-12, så det är en cliffhanger varje gång man går på toa nu. Det är så svårt att leva med det här, att inte ha någon som helst kontroll eller möjlighet att påverka. Man blir knäpp.
En annan grej som jag just nu blir knäpp på är min kroppshydda. Försöken med överdosering av hormoner hit och dit och brist på träning har lett till att jag numera lever i en dräkt. Så känns det iallafall. Skittrist att snacka vikt här på bloggen, för det är såååå tjatigt, men det är det som jag just nu irriterar mig på. Mina kläder sitter tight och idag var jag tvungen att gå på stan och införskaffa några "tjockis"-tröjor, dvs tröjor som är raka, större och döljer det mesta. It sucks. Jag har ju typ kunnat äta vad jag vill när jag hållt igång så mycket och det blir ju en vana och nu när man är en soffpotatis hur sjutton äter man då?!
Jag har även under helgen funderat mycket på hur mycket jag verkligen orkar. Självklart skall man tänka positivt och tänka att embryot i mig är där för att stanna, men det kan ju också vara över närsom. I samråd med nära och kära och mig själv har jag kommit fram till att jag skall fortsätta med IVF, hur många försök det nu blir, tom årets slut. Sen lägger jag ned, eller tar en paus på minst 1 år. Gärna 2. Jag fixar inte mer som det är just nu. Jag orkar inte vara i detta vakum. Om två år är jag 32 år och då kan man ju fortsätta. Skall prata med kliniken om detta framöver.
En annan grej som jag just nu blir knäpp på är min kroppshydda. Försöken med överdosering av hormoner hit och dit och brist på träning har lett till att jag numera lever i en dräkt. Så känns det iallafall. Skittrist att snacka vikt här på bloggen, för det är såååå tjatigt, men det är det som jag just nu irriterar mig på. Mina kläder sitter tight och idag var jag tvungen att gå på stan och införskaffa några "tjockis"-tröjor, dvs tröjor som är raka, större och döljer det mesta. It sucks. Jag har ju typ kunnat äta vad jag vill när jag hållt igång så mycket och det blir ju en vana och nu när man är en soffpotatis hur sjutton äter man då?!
Jag har även under helgen funderat mycket på hur mycket jag verkligen orkar. Självklart skall man tänka positivt och tänka att embryot i mig är där för att stanna, men det kan ju också vara över närsom. I samråd med nära och kära och mig själv har jag kommit fram till att jag skall fortsätta med IVF, hur många försök det nu blir, tom årets slut. Sen lägger jag ned, eller tar en paus på minst 1 år. Gärna 2. Jag fixar inte mer som det är just nu. Jag orkar inte vara i detta vakum. Om två år är jag 32 år och då kan man ju fortsätta. Skall prata med kliniken om detta framöver.
torsdag 6 september 2012
Nu går jag in i veckan som är den "avgörande" veckan. Nu kan mensen komma som ett negativt besked innan jag kommit till dagen då testet skall ske. Jag har alltid fått mensen några dagar innan testdag innan de tre senaste försöken. Så nu är man nervös inför varje toalettbesök... Det går inte att känna av i kroppen om den är på väg eftersom alla hormoner gör att jag har känningar utav det mesta.
Gick och tänkte igår på hur jag kommer reagera vid negativt besked. Jag är inställd på det eftersom det känns så konstigt att just försök 4 skulle vara bli en fullträff. 4 är inget lyckonummer. Jag funderar också över min situation. Kan jag göra något annorlunda för att få det att funka. Hur länge skall jag orka försöka? När ger man upp?
Har förresten skickat in ansökan till adoptionsbyrån.
Gick och tänkte igår på hur jag kommer reagera vid negativt besked. Jag är inställd på det eftersom det känns så konstigt att just försök 4 skulle vara bli en fullträff. 4 är inget lyckonummer. Jag funderar också över min situation. Kan jag göra något annorlunda för att få det att funka. Hur länge skall jag orka försöka? När ger man upp?
Har förresten skickat in ansökan till adoptionsbyrån.
tisdag 4 september 2012
Dag 5
En tredjedel av denna lååååånga väntan har nu gått och jag är inne på dag 5. Egentligen har jag inte tänkt eller känt efter så mycket. Jag har haft ganska mycket runt omkring mig och liksom inte hunnit reflektera. Det enda som varit, som är svårt att undvika, är att jag är så sjukt trött och orkeslös. Nästan på gränsen till narkolepsi. Någon som känner igen den symtomen vid tidig ruvning. Har också haft en del huvudvärk, men det kanske beror på koffeinbrist...
För övrigt försöker jag komma ihåg alla sex stycken hormoner jag skall ta varje dag.
Jag har haft lite funderingar på att om jag skulle behöva vara ledig från jobbet för att återhämta och vila, men vet inte riktigt om det är möjligt. Får fundera vidare.
För övrigt försöker jag komma ihåg alla sex stycken hormoner jag skall ta varje dag.
Jag har haft lite funderingar på att om jag skulle behöva vara ledig från jobbet för att återhämta och vila, men vet inte riktigt om det är möjligt. Får fundera vidare.
fredag 31 augusti 2012
Dag 1
Skall man hålla på såhär nu och uppdatera varje dag och skriva eventuella symtom som man hela tiden försöker hitta..? Känner ingenting idag. Var på yoga igår och det känns lite i kroppen, men det var helt underbart att göra! Har inte yogat på 2 år eller nåt, men vilken perfekt tid att göra det just nu! Tack till min fina fina vän som är yogalärare och låter mig komma på hennes klasser. I övrigt skall jag hålla mig till promenader denna period. Bra för mig med nytt fokus.
Jag måste säga att jag är så duktig med kaffet! Ni anar inte hur kaffesugen jag är! Drack en liten koffeinfri imorse, som lite avvänjning. Kan räkna på min högra hand hur många koppar kaffe jag druckit denna vecka. I övrigt bara grönt te. Det är ju inte äckligt, men inget går upp mot en stark kopp java på morgonen! Ahhh. Men grönt te kanske passar till min nya livsstil med yoga, promenader och mycket återhämtning. Om shanti.
Jag måste säga att jag är så duktig med kaffet! Ni anar inte hur kaffesugen jag är! Drack en liten koffeinfri imorse, som lite avvänjning. Kan räkna på min högra hand hur många koppar kaffe jag druckit denna vecka. I övrigt bara grönt te. Det är ju inte äckligt, men inget går upp mot en stark kopp java på morgonen! Ahhh. Men grönt te kanske passar till min nya livsstil med yoga, promenader och mycket återhämtning. Om shanti.
torsdag 30 augusti 2012
Nu är jag en ruvare
Nu har jag varit på återföringen av ett tinat embryo. Det hade gått bra att tina och jag har som det ser ut just nu ett kvar i frysen.
Själva insättningen var lika oskön som förra gången. Som tur är tar det bara typ 10 min. Börjar känna mig hemma nu i lilla sjukhuskorridoren på kliniken.
Det är lugnt och fridfullt där och de spelar typ valsång och Enya i högtalarna vilket e fint men själv peppar jag mig med lite tuff hiphop i öronen. Känns som om jag mer behöver lite jävlar anamma än något sävligt lull lull.
Nu kan man bara hålla tummarna! 2 v, 15 september gör jag ett gravtest.
Bjuder på lite bilder på den romantiska vilosängen samt min otroligt förföriska outfit.
Själva insättningen var lika oskön som förra gången. Som tur är tar det bara typ 10 min. Börjar känna mig hemma nu i lilla sjukhuskorridoren på kliniken.
Det är lugnt och fridfullt där och de spelar typ valsång och Enya i högtalarna vilket e fint men själv peppar jag mig med lite tuff hiphop i öronen. Känns som om jag mer behöver lite jävlar anamma än något sävligt lull lull.
Nu kan man bara hålla tummarna! 2 v, 15 september gör jag ett gravtest.
Bjuder på lite bilder på den romantiska vilosängen samt min otroligt förföriska outfit.
 |
| Vilosängen |
 |
| Dagens outfit |
 |
| Lägg till bildtext |
lördag 25 augusti 2012
Förvirrad
Jag känner mig lite förvirrad. Som jag kanske skrivit innan så jobbar jag ju med friskvård och nu i augusti är det ju högsäsong då alla vill komma igång med träning och livsstilsförändringar efter semestrar. Det är full rulle på mitt jobb och kanske egentligen inte den bästa perioden att hålla på med IVF. Nu är det som det är och jag gör allt samtidigt. Har jobbat långa dagar från morgon till kväll och inte haft någon tid till något annat. Jag gör verkligen mitt bästa för att ändå mitt i all hets på jobbet lägga mycket fokus på att jag måste ta det lugnt och sova bra.
Det svåraste som jag känner just nu är att få ihop alla tider som jag skall planera in och komma ihåg dem. Jag planerar möte till höger och vänster på jobbet samtidigt som jag skall planera in sjukhusbesök och 6 olika tidpunkter för att ta de mediciner som jag tar. Mycket tider in i schemat alltså. Min Iphone går på högvarv när det gäller påminnelser och satta alarm. Ändå idag har jag glömt och jag tagit 2 eller 3 doser av mitt Progynon. Kan inte komma ihåg...
Såklart mitt i allt detta så glömmer jag ju mina nära och kära och mina träffar med dem... "oj, jäklar var det den helgen som mannen fyllde 30" då skulle jag ju...
Så till alla ni som undrar varför dök hon inte upp? Varför ringde hon inte? Har hon glömt min födelsedag? I´m soooooooo sorry! I´ll make it up to you guys!!! Jag skall bara...
fredag 24 augusti 2012
Berätta eller inte berätta?
Det är ju svårt det här med om man skall berätta eller inte för folk vad man går igenom. Eller är det inte så svårt egentligen? Är det tabu att berätta att man är ofrivilligt barnlös? Skall man skämmas lite? Eller skall man inte berätta för att folk inte skall tycka synd om en och blir obekväma i situationen? Jag är ju själv där och väljer att inte berätta för vissa, tex de på mitt jobb, min tränare, vissa vänner/släktingar. Jag har valt att säga att jag "gör en grej" (låter inte alls konstigt) eller att jag går på en behandling. Problemet är att jag märkt att folk då kanske tror jag är sjuk, men jag har liksom tyckt att det har varit bättre. Visst är det knäppt? Jag vill hellre att min tränare skall tro att jag är sjuk och går på en behandling och därmed måste ta en paus i tävlandet istället för att bara säga som det är; att jag är typ snart 30 år, funderar på att skaffa barn vilket inte går och försöker därför med IVF. Gahhh! Vad trött jag blir på mig själv när jag tänker på det! Dessutom hatar jag att inte vara ärlig.
De flesta som håller på med IVF är ju anonyma, men sen när de som lyckats bli gravida då kan man berätta för alla vad man gått igenom...så kommer jag väl (förhoppningsvis!) också att göra...
Idag tänkte jag på att jag kanske skall låta ALLA få reda på vad jag gör. Det kan kanske hjälpa andra att förstå att IVF inte är så ovanligt idag ändå. Men sen så tänker jag på att om jag låter alla veta så är det säkert det första det kommer fråga mig när vi ses och kanske berätta om misslyckade försök.
Nej, efter många om och men fortsätter jag att hålla på det.
De flesta som håller på med IVF är ju anonyma, men sen när de som lyckats bli gravida då kan man berätta för alla vad man gått igenom...så kommer jag väl (förhoppningsvis!) också att göra...
Idag tänkte jag på att jag kanske skall låta ALLA få reda på vad jag gör. Det kan kanske hjälpa andra att förstå att IVF inte är så ovanligt idag ändå. Men sen så tänker jag på att om jag låter alla veta så är det säkert det första det kommer fråga mig när vi ses och kanske berätta om misslyckade försök.
Nej, efter många om och men fortsätter jag att hålla på det.
torsdag 23 augusti 2012
FET bokad
Var på kliniken just och har som jag trott kickat igång kroppen bra och är redo för återinsättning av fryst embryo.
Idag diskuterade de även min diagnos eftersom de anser att jag är en ovanlig PCOS:are. Har egentligen inte samma symtom förutom överskott av äggblåsor. Mitt LH-värde (vad det nu är, ngn som vet??) är också lägre än för andra med PCOS. De kom inte fram till något svar utan mer att de ville ta upp det med mig. I nuläget handlar det mer om att göra mig redo för äggen, strunt samma diagnos. De sa iallafall att jag har goda förutsättningar vilket kändes bra att höra idag då jag inte mått så bra i början av den här dagen. Är så trött och orkeslös med ett konstant illamående.
Nu är iallafall FET:en bokad till torsdag nästa vecka. Skall äta mina hormoner (progynon) fram till dess och from lördag lägga på med några nya hormoner (progesteron). Hoppas att ägget klarar upptiningen...
Idag diskuterade de även min diagnos eftersom de anser att jag är en ovanlig PCOS:are. Har egentligen inte samma symtom förutom överskott av äggblåsor. Mitt LH-värde (vad det nu är, ngn som vet??) är också lägre än för andra med PCOS. De kom inte fram till något svar utan mer att de ville ta upp det med mig. I nuläget handlar det mer om att göra mig redo för äggen, strunt samma diagnos. De sa iallafall att jag har goda förutsättningar vilket kändes bra att höra idag då jag inte mått så bra i början av den här dagen. Är så trött och orkeslös med ett konstant illamående.
Nu är iallafall FET:en bokad till torsdag nästa vecka. Skall äta mina hormoner (progynon) fram till dess och from lördag lägga på med några nya hormoner (progesteron). Hoppas att ägget klarar upptiningen...
tisdag 21 augusti 2012
Bye bye training
Har ju vetat att jag behöver lägga ned träningen helt nu under denna ruvning och IVF-försök nummer 2. Det är ju inte riktigt klart när ägginsättningen blir men jag har kört lite lätt träning senaste veckorna. Det får mig att må bra och hålla mig pigg och så fräsch i kroppen som jag kan vara just nu. Det har gått ganska bra, men man känner sig ungefär lika smidig som man kände sig på gymnastiken i puberteten.
Idag var jag dock ute på en lätt joggingtur och blev väldigt illamående. Just såhär kom jag ihåg att jag mådde i början av första försöket. Det var så chockartat att helt plötsligt svarade inte kroppen och rörelse fick mig att må dåligt. Så nu är det nog färdigtränat på ett tag... Promenader, kanske lite lätt yoga.
Jag började gråta lite lätt när illamåendet kom. Även om jag borde vara glad att det känns ju såhär för att hormonerna verkar och det händer grejer i kroppen för en bra saks skull har jag så sjukt svårt att acceptera. Trög jag e va?? Håller på med världens viktigaste grej och är priviligerad att fått chans till hjälp och så gnäller jag över detta. Jag är iallafall inte lika Depp som sist. Jag behöver bara låta det rinna av mig idag. På torsdag är det kliniken igen för koll. Tror jag snart e redo.
Idag var jag dock ute på en lätt joggingtur och blev väldigt illamående. Just såhär kom jag ihåg att jag mådde i början av första försöket. Det var så chockartat att helt plötsligt svarade inte kroppen och rörelse fick mig att må dåligt. Så nu är det nog färdigtränat på ett tag... Promenader, kanske lite lätt yoga.
Jag började gråta lite lätt när illamåendet kom. Även om jag borde vara glad att det känns ju såhär för att hormonerna verkar och det händer grejer i kroppen för en bra saks skull har jag så sjukt svårt att acceptera. Trög jag e va?? Håller på med världens viktigaste grej och är priviligerad att fått chans till hjälp och så gnäller jag över detta. Jag är iallafall inte lika Depp som sist. Jag behöver bara låta det rinna av mig idag. På torsdag är det kliniken igen för koll. Tror jag snart e redo.
söndag 19 augusti 2012
Running on my mind
Igår var det midnattsloppet här i sthlm. Ett fantastiskt roligt lopp som går på kvällen igenom Södermalm, men fy vad jag saknar min löpning. Jag skulle ju springa där och vara bland de 10 bästa tjejerna i år! Förra året var jag plats 57...
Istället stod jag igår på andra sidan och drack öl, haha (lugn det var alkoholfri öl). Jag vet att alkohol och IVF inte rimmar.
Det som gör mig mest orolig just nu är hur lång tid allt kommer att ta. Om det över huvud taget kommer att funka. Hade det gått på första försöket hade jag fött i oktober och kunna stå på banan i januari... Vet att det är knäppt att tänka så, men ändå. Nu har jag inte sprungit med min löparklubb sen januari och tiden går fort. Har försökt hålla kontakt och vara funktionär på lopp, men det är också svårt. Typ som att man känner sig utanför. Kan inte vara med fast man vill. Alla är ju så snälla och förstående men man känner sig ändå lite mobbad.
Dock har jag ju gjort ett val att ge mig in i detta och kämpa med IVF och då fått "offra" min dröm.
"Ja, men det kommer vara värt det. Ett barn är det finaste som finns och det mest betydelsefulla i världen".
Jag håller med, men problemet är ju att det blir ju inga barn på alla försök jag gjort och då kan det ibland kännas lite kluvet.
Lite betryggande är det dock att se Evy Palm som sprang Sthlm maraton 67 år gammal och kom typ på 3e plats eller nåt. Jag kommer bli världens bästa löpare sen när jag får springa tror jag för jag kommer ge allt!!!
Istället stod jag igår på andra sidan och drack öl, haha (lugn det var alkoholfri öl). Jag vet att alkohol och IVF inte rimmar.
Det som gör mig mest orolig just nu är hur lång tid allt kommer att ta. Om det över huvud taget kommer att funka. Hade det gått på första försöket hade jag fött i oktober och kunna stå på banan i januari... Vet att det är knäppt att tänka så, men ändå. Nu har jag inte sprungit med min löparklubb sen januari och tiden går fort. Har försökt hålla kontakt och vara funktionär på lopp, men det är också svårt. Typ som att man känner sig utanför. Kan inte vara med fast man vill. Alla är ju så snälla och förstående men man känner sig ändå lite mobbad.
Dock har jag ju gjort ett val att ge mig in i detta och kämpa med IVF och då fått "offra" min dröm.
"Ja, men det kommer vara värt det. Ett barn är det finaste som finns och det mest betydelsefulla i världen".
Jag håller med, men problemet är ju att det blir ju inga barn på alla försök jag gjort och då kan det ibland kännas lite kluvet.
Lite betryggande är det dock att se Evy Palm som sprang Sthlm maraton 67 år gammal och kom typ på 3e plats eller nåt. Jag kommer bli världens bästa löpare sen när jag får springa tror jag för jag kommer ge allt!!!
lördag 18 augusti 2012
Hej hej
Jag har varit dålig på att uppdatera. Vet att det som läsare är frustrerande. Om man har en blogg får man ta sitt ansvar att uppdatera, annars slutar folk att läsa.
I måndags var jag på Huddinge och kollade läget. Min mens kom ju aldrig med Provera-kuren som jag åt, men efter ett ultraljud kunde de konstatera att det inte var så konstigt eftersom mina hormonnivåer var för låga för att kunna få en mens. Jag har haft en jättehärlig "ledig tid" nu i sommar och känt att jag kom tillbaka och fick vila kroppen, men jag kan reta mig lite att det känns som om jag är tillbaka på ruta 1. Jag var ju så "hormoniserad" där i slutet och hade varit redo för en ny insättning men eftersom kliniken stängde för sommaren så blev det uppehåll. Inte mycket att reta sig på.
Nu har jag börjat äta några hormoner som skall bygga upp mig igen. Äter 3 piller om dagen och jag känner redan nu att det händer saker i kroppen. Lite svullen och ont i magen vilket kanske inte är så kul symtom, men då vet jag ju att det händer grejer ; ). Sen är det ju det gamla vanliga biverkningarna som orkeslöshet (inte så bra då det är högsäsong på jobbet och vi är mitt uppe i en flytt), illamående och humörsvängningar. You gotta love it!
By the way, så känns det som om alla håller på med IVF. Jag tycker jag hör det överallt. Både i mitt jobb med kunder, kollegor och bekantas bekanta. Det kanske är det senaste? Iallafall om man är i min ålder. Vilken grej det är egentligen, att man får hjälp att skaffa barn. Konstgjord befruktning. En sådan invecklad process som egentligen skall vara det mest naturliga som finns. Ibland har jag nog svårt att förstå vad jag håller på med och vilken jäkla stor och jobbig grej det är.
Jag vill ju verkligen att det skall fungera nu, men egentligen känns det som fel tid när det är så jäkla mycket runtomkring i höststressen. Jag vet inte hur jag skall göra för att sätta 100% fokus på IVF:n. Sjukskriva mig känns inte som ett alternativ. Jag klarar ju mig, jag är inte för "sjuk" för att jobba. Måste ta mig en funderare.
Jag har inte tränat på hela veckan och mår inte så bra av det. Har haft svårt att sova och tror att det beror på det. Känner mig stel i kroppen, så idag blir det nog ett litet pass.
Tillbaka till medicineringen och den processen: är nu inne på dag 6 med hormoner. Skall tillbaka på torsdag för att kolla läget och är jag färdig, så får jag börja med några andra hormoner och då kommer insättningen av ett fryst embryo bli tisdag i v 35. Om de överlever upptiningen. Det vet man ju inte om de gör.
En tjej vars blogg jag följer skrev just att hon blivit gravid med sin första insättning av fryst embryo!
www.andrasidanbloggen.wordpress.com. Grattis till henne!!!
Have a good day!
I måndags var jag på Huddinge och kollade läget. Min mens kom ju aldrig med Provera-kuren som jag åt, men efter ett ultraljud kunde de konstatera att det inte var så konstigt eftersom mina hormonnivåer var för låga för att kunna få en mens. Jag har haft en jättehärlig "ledig tid" nu i sommar och känt att jag kom tillbaka och fick vila kroppen, men jag kan reta mig lite att det känns som om jag är tillbaka på ruta 1. Jag var ju så "hormoniserad" där i slutet och hade varit redo för en ny insättning men eftersom kliniken stängde för sommaren så blev det uppehåll. Inte mycket att reta sig på.
Nu har jag börjat äta några hormoner som skall bygga upp mig igen. Äter 3 piller om dagen och jag känner redan nu att det händer saker i kroppen. Lite svullen och ont i magen vilket kanske inte är så kul symtom, men då vet jag ju att det händer grejer ; ). Sen är det ju det gamla vanliga biverkningarna som orkeslöshet (inte så bra då det är högsäsong på jobbet och vi är mitt uppe i en flytt), illamående och humörsvängningar. You gotta love it!
By the way, så känns det som om alla håller på med IVF. Jag tycker jag hör det överallt. Både i mitt jobb med kunder, kollegor och bekantas bekanta. Det kanske är det senaste? Iallafall om man är i min ålder. Vilken grej det är egentligen, att man får hjälp att skaffa barn. Konstgjord befruktning. En sådan invecklad process som egentligen skall vara det mest naturliga som finns. Ibland har jag nog svårt att förstå vad jag håller på med och vilken jäkla stor och jobbig grej det är.
Jag vill ju verkligen att det skall fungera nu, men egentligen känns det som fel tid när det är så jäkla mycket runtomkring i höststressen. Jag vet inte hur jag skall göra för att sätta 100% fokus på IVF:n. Sjukskriva mig känns inte som ett alternativ. Jag klarar ju mig, jag är inte för "sjuk" för att jobba. Måste ta mig en funderare.
Jag har inte tränat på hela veckan och mår inte så bra av det. Har haft svårt att sova och tror att det beror på det. Känner mig stel i kroppen, så idag blir det nog ett litet pass.
Tillbaka till medicineringen och den processen: är nu inne på dag 6 med hormoner. Skall tillbaka på torsdag för att kolla läget och är jag färdig, så får jag börja med några andra hormoner och då kommer insättningen av ett fryst embryo bli tisdag i v 35. Om de överlever upptiningen. Det vet man ju inte om de gör.
En tjej vars blogg jag följer skrev just att hon blivit gravid med sin första insättning av fryst embryo!
www.andrasidanbloggen.wordpress.com. Grattis till henne!!!
Have a good day!
tisdag 7 augusti 2012
Segt
Inte mycket bloggande här inte, men det speglar även min IVF-tillvaro just nu. Har ätit hela Proverakuren som avslutades i söndags och efter den e det ju tänkt att man skall komma igång, men min kropp svarar inte just nu. Ännu. Pratade med kliniken idag och de vill att jag väntar några dagar till innan jag sätter igång med nästa fas. Såhär har det ju varit någon gång innan också, men flera gånger har kroppen liksom svarat direkt. Hittar ingen förklaring på varför det blir olika.
Funderade lite och tänkte på vad allt är skruvat och hur man förändrats och präglats av denna "process".
Jag kommer på mig själv med att prata om ägg, livmodrar, smärtsamma gynbesök och spermier som om det är det vanligaste man kan prata om. Det blir ju så. Man har släppt allting löst och då är det ju bara att fortsätta. Sånt där snack blir nog aldrig heligt och hemligt för mig längre. Passar på att be om ursäkt till er som känt att det kanske ibland blir för mkt sådant intimt tjöt typ när vi ses och skall käka middag ihop. Skall hålla informationen här på bloggen ; )
En annan grej jag tänkt på som en sa till mig (som i och för sig inte vet att jag gör detta, men vet att jag planerar att bli gravid); "stressa inte utan slappna av. När man minst anar det..."
Hmmm, lite svårt i min sits.
Att gå igenom IVF ÄR stressigt och det är svårt att slappna av. Dels har du pumpat kroppen full med hormoner. Dels är det denna eviga väntan. Veckor och månader av förberedelser med sprayer, sprutor och dess biverkningar. Läkarbesök mitt på arbetstid med kort varsel och vita lögner till höger och vänster varför man måste springa på "viktiga möten".
Sedan frågan – är min kropp redo idag? ska vi få ut några fina ägg? Efter det – ska några ägg bli befruktade? Och till sist – ska embryot som planteras in fästa och bli till ett barn? 2 veckor därefter när man skall "leva som vanligt" förutom att åka berg-och dalbana eller dricka sprit och varje toabesök känns som ett lotteri. Ja!, ingen mens idag heller!
Och när man drar en nitlott på toan och mensen kommer förstår man att det inte gick- då tar man snabbt nya tag till nästa försök. Totalt avslappnad med ett lugnt sinne och en positiv inställning att "jorå, nästa gång, då går det!" Lätt som en plätt.
Funderade lite och tänkte på vad allt är skruvat och hur man förändrats och präglats av denna "process".
Jag kommer på mig själv med att prata om ägg, livmodrar, smärtsamma gynbesök och spermier som om det är det vanligaste man kan prata om. Det blir ju så. Man har släppt allting löst och då är det ju bara att fortsätta. Sånt där snack blir nog aldrig heligt och hemligt för mig längre. Passar på att be om ursäkt till er som känt att det kanske ibland blir för mkt sådant intimt tjöt typ när vi ses och skall käka middag ihop. Skall hålla informationen här på bloggen ; )
En annan grej jag tänkt på som en sa till mig (som i och för sig inte vet att jag gör detta, men vet att jag planerar att bli gravid); "stressa inte utan slappna av. När man minst anar det..."
Hmmm, lite svårt i min sits.
Att gå igenom IVF ÄR stressigt och det är svårt att slappna av. Dels har du pumpat kroppen full med hormoner. Dels är det denna eviga väntan. Veckor och månader av förberedelser med sprayer, sprutor och dess biverkningar. Läkarbesök mitt på arbetstid med kort varsel och vita lögner till höger och vänster varför man måste springa på "viktiga möten".
Sedan frågan – är min kropp redo idag? ska vi få ut några fina ägg? Efter det – ska några ägg bli befruktade? Och till sist – ska embryot som planteras in fästa och bli till ett barn? 2 veckor därefter när man skall "leva som vanligt" förutom att åka berg-och dalbana eller dricka sprit och varje toabesök känns som ett lotteri. Ja!, ingen mens idag heller!
Och när man drar en nitlott på toan och mensen kommer förstår man att det inte gick- då tar man snabbt nya tag till nästa försök. Totalt avslappnad med ett lugnt sinne och en positiv inställning att "jorå, nästa gång, då går det!" Lätt som en plätt.
fredag 3 augusti 2012
Here we go again
Dag 8 (utav 10) och nu känner jag av hormonerna. Ni har väl hört dem innan; illamående, trötthet, svullen mage etc. Även om jag visste dessa biverkningar kunde komma så känns det ändå lite jobbigt. Har ju varit "hormonfri i över en månad och kommit tillbaka till min kropp igen.
Dock så är jag med nya erfarenheter, nya tankar och annan inställning just nu när jag går på försök nr 2. Har umgåtts en del med några vars största önskan är att bli föräldrar men som ännu inte är det av andra anledningar än min. De vet inte om min situation, men det har på något sätt varit bra att prata och höra om barnlängtan utan att prata om IVF.
De har liksom peppat mig (utan att de vet om det) till att förstå att jag gjort rätt val till att gå in i IVF-karusellen.
Dock så är jag med nya erfarenheter, nya tankar och annan inställning just nu när jag går på försök nr 2. Har umgåtts en del med några vars största önskan är att bli föräldrar men som ännu inte är det av andra anledningar än min. De vet inte om min situation, men det har på något sätt varit bra att prata och höra om barnlängtan utan att prata om IVF.
De har liksom peppat mig (utan att de vet om det) till att förstå att jag gjort rätt val till att gå in i IVF-karusellen.
onsdag 1 augusti 2012
My beloved Java
Har ju fått lite restriktioner till nästa IVF, bland annat att dricka mindre kaffe. Känns så löjligt att det skulle vara det som är hindret, men det är ju bara att följa råd. Det är inte det att jag överkonsumerar kaffe, utan dricker allt emellan 2-4 koppar/dag. Dock är de kanske ganska starka och inte i någon liten tebjudningskopp.
Har kollat upp på nätet det här med kaffe och försök till att bli gravid och det står att i samband med IVF bör man undvika kaffe. Det som står och vad forskningen säger är att kaffe, eller koffeinet i kaffet eventuellt kan påverka fertiliteten negativt. De vet inte varför koffein verkar påverka ägglossning.
Däremot har det visat sig i forskning att mäns fruktbarhet verkar öka vid intag av koffein. Såklart.
Visste ni förresten att en chokladkaka innehåller 50 mg koffein som är hälften så mycket som i en kopp kaffe (100 mg koffein). Cola innehåller 40 mg/burk. Espresso innehåller hälften så lite koffein som brygg- och snabbkaffe eftersom vattnet rinner igenom de malda kaffebönorna så fort och "hinner inte" fånga upp koffeinet.
Tänkte att jag småbörjar lite nu innan allt börjar och skär ned till 1 kopp/dag. Morgonkoppen. Jag vill aldrig att den skall ta slut...
Just nu sitter jag här på jobbet och har cravings på ännu en kopp kaffe, men istället dricker jag grönt te och låtsas att det är gott.
Har kollat upp på nätet det här med kaffe och försök till att bli gravid och det står att i samband med IVF bör man undvika kaffe. Det som står och vad forskningen säger är att kaffe, eller koffeinet i kaffet eventuellt kan påverka fertiliteten negativt. De vet inte varför koffein verkar påverka ägglossning.
Däremot har det visat sig i forskning att mäns fruktbarhet verkar öka vid intag av koffein. Såklart.
Visste ni förresten att en chokladkaka innehåller 50 mg koffein som är hälften så mycket som i en kopp kaffe (100 mg koffein). Cola innehåller 40 mg/burk. Espresso innehåller hälften så lite koffein som brygg- och snabbkaffe eftersom vattnet rinner igenom de malda kaffebönorna så fort och "hinner inte" fånga upp koffeinet.
Tänkte att jag småbörjar lite nu innan allt börjar och skär ned till 1 kopp/dag. Morgonkoppen. Jag vill aldrig att den skall ta slut...
Just nu sitter jag här på jobbet och har cravings på ännu en kopp kaffe, men istället dricker jag grönt te och låtsas att det är gott.
torsdag 26 juli 2012
Mera ledighet
Har tagit någon extra dag ledigt vilket är fantastiskt skönt. Vi skall flytta från vårt hus till en lägenhet så vi har en del att göra.
Dagarna har sett ut ungefär så här:
Upp 06.00 (jag vet, crazy att gå upp så tidigt om man e ledig, men det är ljust och så) och efter det har jag gått en promenad med min inneboende. Typ följt henne till jobbet. Hem sen igen och lagat världens bästa frukost! Proteinpannkaka med jordnötssmör, banan och färska hallon. Magiskt gott! Recept hittar du här http://www.livsmat.se/?p=692
Efter det har jag varit på gymmet och hängt lite, sen hem igen för lite lunch och därefter har det blivit trädgårdshäng blandat med lite packning. Sen på eftermiddagen när man och inneboende kommit hem har det varit middag i trädgård om vädret tillåter eller kanske häng på stan, restaurangbesök eller liknande. Lovely life!
Jag skulle verkligen lätt kunna ha ett liv som ser ut på det här sättet. Just nu känns det bra att ha IVF-sommarlov, även om jag ser fram emot försök nr 2. Imorgon börjar jag med Provera för att komma in i en cykel.
Igår stod jag som funktionär på ett lopp, Sthlm kvartsmaraton, som gick runt Årstaviken. Supertrevligt litet lopp och vädret var kanon. Bättre än när jag stod på Sthlm maraton i juni i dunjacka och termobrallor. Det känns kul att få vara lite delaktig i löparklubben även om jag har paus nu från löpning. Måste dock erkänna att jag längtar otroligt mycket att få vara i sådär bra löparform och kunna springa snabbt och lätt och få tävla.
Dagarna har sett ut ungefär så här:
Upp 06.00 (jag vet, crazy att gå upp så tidigt om man e ledig, men det är ljust och så) och efter det har jag gått en promenad med min inneboende. Typ följt henne till jobbet. Hem sen igen och lagat världens bästa frukost! Proteinpannkaka med jordnötssmör, banan och färska hallon. Magiskt gott! Recept hittar du här http://www.livsmat.se/?p=692
Efter det har jag varit på gymmet och hängt lite, sen hem igen för lite lunch och därefter har det blivit trädgårdshäng blandat med lite packning. Sen på eftermiddagen när man och inneboende kommit hem har det varit middag i trädgård om vädret tillåter eller kanske häng på stan, restaurangbesök eller liknande. Lovely life!
Jag skulle verkligen lätt kunna ha ett liv som ser ut på det här sättet. Just nu känns det bra att ha IVF-sommarlov, även om jag ser fram emot försök nr 2. Imorgon börjar jag med Provera för att komma in i en cykel.
Igår stod jag som funktionär på ett lopp, Sthlm kvartsmaraton, som gick runt Årstaviken. Supertrevligt litet lopp och vädret var kanon. Bättre än när jag stod på Sthlm maraton i juni i dunjacka och termobrallor. Det känns kul att få vara lite delaktig i löparklubben även om jag har paus nu från löpning. Måste dock erkänna att jag längtar otroligt mycket att få vara i sådär bra löparform och kunna springa snabbt och lätt och få tävla.
söndag 15 juli 2012
Semester
Haft en superhärlig semester och är nu på väg hem till ett något kallare och mindre soligt Sverige.
Jag har mått bra under veckan och inte tänkt så mycket på IVF. Känns bra faktiskt. Varit hormonfri och utan mediciner och grejer och det känns i kroppen. Känner mig som mig själv igen. Fått till träning varje dag med löpning längs havet. Löpning är ett fantastiskt sätt att utforska ett ställe. Igår hittade jag två nya roliga platser; ett upp i bergen och sedan på väg hem en fin fruktmarknad.
När jag kommer hem blir det jobb och skall sätta igång nu behandling inför FET i v 31 eller 32.
Jag har mått bra under veckan och inte tänkt så mycket på IVF. Känns bra faktiskt. Varit hormonfri och utan mediciner och grejer och det känns i kroppen. Känner mig som mig själv igen. Fått till träning varje dag med löpning längs havet. Löpning är ett fantastiskt sätt att utforska ett ställe. Igår hittade jag två nya roliga platser; ett upp i bergen och sedan på väg hem en fin fruktmarknad.
När jag kommer hem blir det jobb och skall sätta igång nu behandling inför FET i v 31 eller 32.
torsdag 12 juli 2012
torsdag 5 juli 2012
Annat perspektiv
Allt man gör i livet tar ju en framåt och för varje steg man tar blir man en erfarenhet rikare. Allt detta som jag går igenom nu ger mig också ett annat, större perspektiv på livet. Jag har aldrig varit en drömmare eller funderare. Mer en "do:er", gör det jag velat göra och gärna göra allt så fort som möjligt. Men som sagt på något sätt känner jag att jag fått ett annat perspektiv. Känner mig ännu mer "vågad" och handlingskraftig. Allt som jag kan påverka runtomkring mig måste jag också ta chansen att påverka. Jag har tagit beslutet att göra en grej som är lite hemlig just nu. Faktiskt en vågad grej som jag nog skulle backar för, för ett år sen. Men nu spritter det i kroppen för att få anta denna utmaningen! To be continued...
Just nu e jag på väg till värmen i södra Europa. Massa sol, bad, jogging på stranden, god mat och avkoppling!
Just nu e jag på väg till värmen i södra Europa. Massa sol, bad, jogging på stranden, god mat och avkoppling!
onsdag 4 juli 2012
tisdag 3 juli 2012
Bra!
Tredje dagen på semestern och allt känns faktiskt väldigt bra. Det var kanske det här jag behövde. Få stanna upp. Vila. Låta tårarna komma. Reflektera över det och bara låta känslorna komma. Igår var en härlig dag i solen. Min man är också ledig och vi har bara latat oss. Solat och promenerat. Och tränat lite såklart ; )
Ångesten var som bortblåst igår och jag kände mig stark och glad. Jag har världens bästa vänner. Ni vet vilka ni är! Som finns där och stöttar och lyssnar och förstår. Kanske inte riktigt förstår. Det går ju inte att sätta sig in i denna karusell, men ändå känner med en. Jag förstår att det är jobbigt för dem med. Att vilja kanske fråga, men ändå vara avvaktande. Fråga på säger jag bara. Tror inte man kan prata om något för mycket. Men jag kan också ha dagar och möten när jag inte måste prata om IVF och ägg och spermier. Jag vill göra min vardag till vanlig vardag.
Jag var tom på gymmet igår och det gick helt ok! Får passa på att ta i nu när jag kan vila emellan och jag inte går på hormonsprutor. Tränar med två killar som är roliga och inte alls medvetna om min situation. De undrar bara vad jag håller på med eftersom jag inte tränar lika mycket som innan.
Idag skall jag gå till min coach som jag träffar då och då. Jag skall inte prata IVF, vilket känns skönt utan jag skall prata om min framtid. Jag har en spännande plan som vi fnular på!
måndag 2 juli 2012
Hej då ångest
Det absolut bästa sättet att arbeta bort jobbiga tankar är att röra på sig. Punkt. Har dragit mig hela dagen och tyckt synd om mig själv och gråtit. Sov två timmar och sedan upp och tränade 30 min i min trädgård. Det var tungt och inte så kul och bestämde mig för att springa bort negativiteten. Ut 8 km i skogen med bra musik i öronen fick mig att må bättre. Visst kan man inte trycka ned eller bort att man inte mår så bra, men löpning ger en endorfiner och får en på positiva tankar att allt blir bra.
Pratade oxå just med min fina fina vän som ger en ny energi. Kärlek.
Pratade oxå just med min fina fina vän som ger en ny energi. Kärlek.
Hej ångest
Igår var en ganska så bra dag, mådde helt ok. Har jobbat mkt men nu har jag äntligen semester! Har slappat idag, vilket varit skönt.
Tyvärr, om man får säga så, så mår jag sämre än vad jag tror. Har börjat känna oro vilket gett mig ångest. Typ. Vad är ångest? Jag, positiva jag, som alltid mått bra och vänt negativa saker till något bra. Jag har ångest. Har inte kunnat sätta finger på vad som känts senaste veckan, känt mig ur balans. Någon sorts oro i magen, lite lätt illamående, sugen på ngt jag inte vet vad det är, lite tryck över bröstet, rastlöshet, tomhet och gråter titt som tätt. Det är nog ångest om man googlar på de symtomen.
Det är den märkligaste känslan jag känt. Som att den är på låtsas fast ändå är den där. Jag vet ju vad det beror på. Rädslan för att allt det här inte kommer att fungera. Jag vill inte bli en olycklig människa.
Tyvärr, om man får säga så, så mår jag sämre än vad jag tror. Har börjat känna oro vilket gett mig ångest. Typ. Vad är ångest? Jag, positiva jag, som alltid mått bra och vänt negativa saker till något bra. Jag har ångest. Har inte kunnat sätta finger på vad som känts senaste veckan, känt mig ur balans. Någon sorts oro i magen, lite lätt illamående, sugen på ngt jag inte vet vad det är, lite tryck över bröstet, rastlöshet, tomhet och gråter titt som tätt. Det är nog ångest om man googlar på de symtomen.
Det är den märkligaste känslan jag känt. Som att den är på låtsas fast ändå är den där. Jag vet ju vad det beror på. Rädslan för att allt det här inte kommer att fungera. Jag vill inte bli en olycklig människa.
fredag 29 juni 2012
Puh
Den här dagen började hyfsat med jobb och lunchdate i gräset. Sen efter det var jag och tränade och efter det känns allt blä. Inget gick bra, skulle bara köra lite lätt styrketräning, men jag orkade ingenting. Mådde illa, blev yr och trött och kände mig matt. Jag fortsatte ändå och höll på i kanske en timme, dock väldigt ineffektivt. Det är knäckande att göra en övning och sen "nej, det gick inte, och nej inte den heller" och sen behöva gå därifrån. Tröttare och ledsnare. Träning brukar ge mig energi och glädje och nu känns det mer som det gör illa.
Känner mig deppig efter nu och jag retar mig på att jag känner så här. Jag vill ju inte bli påverkad på det här sättet. Det var ju därför jag satte igång i god tid...men ändå kan jag inte komma ifrån att allt jag fokuserar på är v 32, då mitt nästa försök blir. Inget annat just nu känns kul eller lustfyllt. Det märkliga är att min barnlängtan är fortfarande inte där på det där sättet som jag tror andra IVF:are känner, utan det är mer att jag vill klara av det här och komma framåt. Inte stå och stampa och sedan behöva börja om. Igen och igen. Med hormoner, smärtfyllda gynbesök och en massa vita lögner för de runtomkring mig.
Jag vill bara lyckas. Bli glad.
Det är så olikt mig att vara på detta sättet. Jag låter känslorna komma och stänger inte inne, men blir ändå frustrerad över det.
Hoppas att en solsemester nästa vecka laddar upp min kropp och knopp.
Känner mig deppig efter nu och jag retar mig på att jag känner så här. Jag vill ju inte bli påverkad på det här sättet. Det var ju därför jag satte igång i god tid...men ändå kan jag inte komma ifrån att allt jag fokuserar på är v 32, då mitt nästa försök blir. Inget annat just nu känns kul eller lustfyllt. Det märkliga är att min barnlängtan är fortfarande inte där på det där sättet som jag tror andra IVF:are känner, utan det är mer att jag vill klara av det här och komma framåt. Inte stå och stampa och sedan behöva börja om. Igen och igen. Med hormoner, smärtfyllda gynbesök och en massa vita lögner för de runtomkring mig.
Jag vill bara lyckas. Bli glad.
Det är så olikt mig att vara på detta sättet. Jag låter känslorna komma och stänger inte inne, men blir ändå frustrerad över det.
Hoppas att en solsemester nästa vecka laddar upp min kropp och knopp.
torsdag 28 juni 2012
Days goes by...
Dagarna flyter på och jag känner mig mer och mer som mig själv. Tror att äggstockarna har gått tillbaka till sin normala storlek och hormonerna som jag tagit börjar gå ur kroppen.
Igår var den en på jobbet på jobbet som frågade om jag var ok eftersom jag inte verkat som vanligt under veckan. Det var som ett slag i magen och jag bröt nästan ihop efter. Svarade något i stil med att jag sovit lite dåligt och så... Märks det alltså på mig? Är jag inte som vanligt? Jag gör allt jag kan för att hålla skenet uppe, men jag har också under veckan känt av att jag inte varit helt 100. Har känt mig lite disträ, glömsk och nästan varit lite yrslig, men jag vill verkligen inte att det skall gå ut över personalen.
Självklart är jag ledsen över att jag har svårigheter att bli gravid men jag sörjer också att mitt liv inte blir vad jag hade tänkt att det skulle bli.
Jag känner mig som i ett vakum just nu. Varken framåt eller bakåt. Vet inte vad jag skall göra riktigt. Vet inte om jag är ledsen eller glad, deprimerad eller lycklig, pigg eller trött. Känner mig liksom tom, vilket är så olikt mig hur jag är. Vanligtvis alltid framåt. Ett hinder är aldrig ett hinder utan mer en utmaning! Man klarar allt man vill. Det har varit mina motton.
Jag måste ju tro på att allt detta kommer att leda till ett plus så småningom, men självklart finns oron där och försöker sätta sig fast på min axel och viska i mitt öra, men varje gång puttar jag ner den. Det kommer gå bra. Det kommer gå bra. Men hur skall man förlika sig med att inte kunna påverka? Kontrollfreak som man är.
Tittade på denna kortfilm som sändes på SVT igår
http://www.svtplay.se/video/150806/liv-lust-langtan
Bloggen är ett bra sätt att få skriva av sig. Ibland orkar man inte prata och förklara. Alla som vet är så snälla och omtänksamma och jag förstår verkligen att den första frågan som blir när man träffar mig eller ringer mig är "Hur mår du?" "Hur har det gått?", men ibland önskar jag att ingen visste. Så man slapp förklara. Både för deras skull och för min skull. Jag orkar inte bara vara en IVF-patient.
Fast man behöver stöd!
Igår var den en på jobbet på jobbet som frågade om jag var ok eftersom jag inte verkat som vanligt under veckan. Det var som ett slag i magen och jag bröt nästan ihop efter. Svarade något i stil med att jag sovit lite dåligt och så... Märks det alltså på mig? Är jag inte som vanligt? Jag gör allt jag kan för att hålla skenet uppe, men jag har också under veckan känt av att jag inte varit helt 100. Har känt mig lite disträ, glömsk och nästan varit lite yrslig, men jag vill verkligen inte att det skall gå ut över personalen.
Självklart är jag ledsen över att jag har svårigheter att bli gravid men jag sörjer också att mitt liv inte blir vad jag hade tänkt att det skulle bli.
Jag känner mig som i ett vakum just nu. Varken framåt eller bakåt. Vet inte vad jag skall göra riktigt. Vet inte om jag är ledsen eller glad, deprimerad eller lycklig, pigg eller trött. Känner mig liksom tom, vilket är så olikt mig hur jag är. Vanligtvis alltid framåt. Ett hinder är aldrig ett hinder utan mer en utmaning! Man klarar allt man vill. Det har varit mina motton.
Jag måste ju tro på att allt detta kommer att leda till ett plus så småningom, men självklart finns oron där och försöker sätta sig fast på min axel och viska i mitt öra, men varje gång puttar jag ner den. Det kommer gå bra. Det kommer gå bra. Men hur skall man förlika sig med att inte kunna påverka? Kontrollfreak som man är.
Tittade på denna kortfilm som sändes på SVT igår
http://www.svtplay.se/video/150806/liv-lust-langtan
Bloggen är ett bra sätt att få skriva av sig. Ibland orkar man inte prata och förklara. Alla som vet är så snälla och omtänksamma och jag förstår verkligen att den första frågan som blir när man träffar mig eller ringer mig är "Hur mår du?" "Hur har det gått?", men ibland önskar jag att ingen visste. Så man slapp förklara. Både för deras skull och för min skull. Jag orkar inte bara vara en IVF-patient.
Fast man behöver stöd!
tisdag 26 juni 2012
Man går vidare
Det är lustigt hur snabbt man kommer över saker. Så ledsen och tom jag kände mig i helgen och nu känns det helt ok. Jag har nytt fokus och känner att tiden kommer gå fort till nästa försök. Jag behöver ju också leva emellan allt detta och göra mitt liv så vanligt det bara går. Göra spontana roliga saker. Unna mig. Jag är nog bra på det, att ha en positiv inställning och vara nöjd med min situation. Det är ju jag själv som väljer.
Man kan gå igenom detta och vara deppig, uttråkad, olycklig, frustrerad etc etc (och det ÄR man vissa dagar och det är viktigt att man ger sig tillåtelse till att vara det också).
Men man kan också då göra det bästa av situationen.
Ok, jag kan verkligen inte påverka att det där embryot inte fastnade och jag kan inte påverka mina möjligheter att bli gravid... Men! Jag kan påverka en massa saker! Vad jag gör, hur jag vill må och vilka saker jag skall göra för att må bättre. Och kanske vad jag skall välja bort. Typ jag tänker inte vara alla till lags just nu om det inte får mig att må bättre. Fokusera på de vänner som ger mig något och som är RIKTIGA vänner. Ngt som suger är att min bästa vän inte bor nära mig. Hade behövt det just nu.
Har varit och hämtat en massa nya hormoner så jag är laddad för v 31!
"det blir som man tänker" och jag tänker att jag kommer lyckas!
Man kan gå igenom detta och vara deppig, uttråkad, olycklig, frustrerad etc etc (och det ÄR man vissa dagar och det är viktigt att man ger sig tillåtelse till att vara det också).
Men man kan också då göra det bästa av situationen.
Ok, jag kan verkligen inte påverka att det där embryot inte fastnade och jag kan inte påverka mina möjligheter att bli gravid... Men! Jag kan påverka en massa saker! Vad jag gör, hur jag vill må och vilka saker jag skall göra för att må bättre. Och kanske vad jag skall välja bort. Typ jag tänker inte vara alla till lags just nu om det inte får mig att må bättre. Fokusera på de vänner som ger mig något och som är RIKTIGA vänner. Ngt som suger är att min bästa vän inte bor nära mig. Hade behövt det just nu.
Har varit och hämtat en massa nya hormoner så jag är laddad för v 31!
"det blir som man tänker" och jag tänker att jag kommer lyckas!
Planen
Jag är ju så van att hela tiden jobba mot mål och ja tydliga planer, så självklart måste jag ju planera tiden fram till försök nr 2. FET:en kommer bli i v 32.
Nu v 26-27 kommer jag jobba för att gå ned mina "hormon"-kilon, lagom till semester och bikinisar. Kommer lägga fokus på styrketräning 3-4 ggr/v och promenader.
V 27-30 kommer jag äta som vanligt och fortsätta med träning, max 4 dagar/v och varva styrka och kondition. Allt för mitt välmående. Min träning ligger inte alls på de nivåer jag innan körde på. Nu är det korta konditionspass, lättare vikter och främst av allt kortare pass. Kommer vara ganska mycket ledig under dessa veckor så det finns bra med utrymme för återhämtning, vila och många timmars sömn. Alkohol dricker jag knappt, men kanske ett glas champagne på semestern ; )
V 31 börjar jag med gulkroppshormon för att framkalla en mens och då kommer jag skära ned träning och bara göra lite styrka 1-2 ggr. Slutar även med kaffe här.V 32 börjar jag med progesteron för att skapa en bra miljö i livmodern och då blir försöket. Efter insättning och två v framåt skall jag denna gång inte träna alls. Och noll kaffe. Mindre ansträngning över huvud taget. Cyklar ju vanligtvis till jobbet, vilket är 16 km varje dag och det skall jag undvika.
Nu v 26-27 kommer jag jobba för att gå ned mina "hormon"-kilon, lagom till semester och bikinisar. Kommer lägga fokus på styrketräning 3-4 ggr/v och promenader.
V 27-30 kommer jag äta som vanligt och fortsätta med träning, max 4 dagar/v och varva styrka och kondition. Allt för mitt välmående. Min träning ligger inte alls på de nivåer jag innan körde på. Nu är det korta konditionspass, lättare vikter och främst av allt kortare pass. Kommer vara ganska mycket ledig under dessa veckor så det finns bra med utrymme för återhämtning, vila och många timmars sömn. Alkohol dricker jag knappt, men kanske ett glas champagne på semestern ; )
V 31 börjar jag med gulkroppshormon för att framkalla en mens och då kommer jag skära ned träning och bara göra lite styrka 1-2 ggr. Slutar även med kaffe här.V 32 börjar jag med progesteron för att skapa en bra miljö i livmodern och då blir försöket. Efter insättning och två v framåt skall jag denna gång inte träna alls. Och noll kaffe. Mindre ansträngning över huvud taget. Cyklar ju vanligtvis till jobbet, vilket är 16 km varje dag och det skall jag undvika.
måndag 25 juni 2012
Sommarlov
Pratade med kliniken just. Tyvärr så kommer jag inte att kunna göra ett försök nu innan sommaren. De har sommarstängt v 28-31 och jag måste få en till mens innan jag kan göra det.
Jag ville ju göra ett nu, så det känns lite tungt att allt skjuts upp. Kommer ju nu inte bli förrän i slutet av augusti eftersom jag skall stimulera fram en mens (har ju inte naturligt menscykel) och sedan på med Progesteron inför insättningen. Så nu är det ca 6-7 veckor som jag har "sommarlov" från detta. Kanske är det bra? Vet inte. Allt är så sjukt utdraget. När jag började tänkte jag att efter nästa sommar (2013), kommer jag ha ett barn och kanske börja tävla...Nej, det där får jag inte tänka på nu.
Jag skall iallafall försöka njuta av att inte hålla på med hormoner. Kanske springa lite och träna lite mer några veckor. Skall också gå ned de 4 kilon som jag gått ned. Det fixar jag lätt! Börjar idag!
Jag ville ju göra ett nu, så det känns lite tungt att allt skjuts upp. Kommer ju nu inte bli förrän i slutet av augusti eftersom jag skall stimulera fram en mens (har ju inte naturligt menscykel) och sedan på med Progesteron inför insättningen. Så nu är det ca 6-7 veckor som jag har "sommarlov" från detta. Kanske är det bra? Vet inte. Allt är så sjukt utdraget. När jag började tänkte jag att efter nästa sommar (2013), kommer jag ha ett barn och kanske börja tävla...Nej, det där får jag inte tänka på nu.
Jag skall iallafall försöka njuta av att inte hålla på med hormoner. Kanske springa lite och träna lite mer några veckor. Skall också gå ned de 4 kilon som jag gått ned. Det fixar jag lätt! Börjar idag!
söndag 24 juni 2012
En ganska så bra dag
Ja, denna dag har varit helt ok. Det är lustigt hur det går upp och ned. Igår grät jag mig till sömns och tyckte allt kändes deppigt. Hade svårt att sova utav fruktansvärd mensvärk. Har hört att värken blir värre av alla medicinerna man tryckt i sig under stimuleringen.
Idag däremot mår jag bra och känner att jag vill ta nya tag och lägga misslyckandet bakom mig. Klart att det kommer gå bra! Det är ju inte vanligt att man lyckats på första försöket...
Jobbade några timmar, vilket för mig är ett väldigt bra sätt att glömma, eller iallafall, inte tänka på just då. Jag gillar verkligen mitt jobb och det gör mig glad att jobba och vara med mina kollegor. Stackars dem förresten, de måste tro jag är dödsjuk eller nåt. De vet inte om min situation, men det är svårt att hitta ursäkter hela tiden för att springa till läkaren, gå på "möten" etc.
Efter jobbet fick jag till lite lätt träning i 30 min. Känns bra sedan det var några dagar sen. Min kropp är verkligen inte med mig utan jag får rätta mig efter den. Känner hur mina muskler försvunnit och lösa delar kommer fram... Men så är det just nu. Skall foka på promenader framöver och vid nästa försök.
Efter jobb och träning var jag runt på stan med min man. Det fick mig också att glömma även om vi pratar om det mycket hela tiden. Han är bra, hjälper mig mycket och stöttar. Förstår att det är svårt för honom att verkligen förstå vad jag går igenom, även om han också går igenom en IVF. Fast på ett annat sätt. Han får nog ta en del skit av mig ibland. Mitt humör är nog sisådär. Ibland tycker jag synd om honom. Kunde inte han fått en fertil fru som bara ploppat ut ett barn åt han? Det skall ju vara så lätt. Naturens enkla lag.
Han frågade mig och jag skulle kunna tänka mig att adoptera. Gud, vad det känns långt bort, och just nu (detta får jag väl äta upp sen), så är mitt svar nej. Om jag skall ha ett barn skall det vara mitt. Min barnlängtan är ju fortfarande inte överväldigande, även om det smyger sig fram mer och mer. Men jag sörjer också mitt "riktiga" liv och att vara i denna parallell-process. Jag blir rädd och vill inte tänka på om allt detta tar år och jag får vänta med att komma tillbaka med min träning där jag var för 6 månader sen. Löjligt att tänka på det tänker nog många, men det är mina tankar och känslor.
Imorgon är TD (testdag). Känns waste att ta det där testet, men jag antar att de på kliniken vill ha det.
Det är konstigt. I början av ruvningen kände jag typ att jag var gravid, men så plötsligt en dag, tror det var onsdag, så kände jag mig bombsäker på att jag inte var det. Och sen två dagar senare kom mensen. Intuition va?
Jag skulle gärna vilja en FET innan semester. Kanske är bra att ruva när man är ledig.
Vi får se imon. Godnatt.
Idag däremot mår jag bra och känner att jag vill ta nya tag och lägga misslyckandet bakom mig. Klart att det kommer gå bra! Det är ju inte vanligt att man lyckats på första försöket...
Jobbade några timmar, vilket för mig är ett väldigt bra sätt att glömma, eller iallafall, inte tänka på just då. Jag gillar verkligen mitt jobb och det gör mig glad att jobba och vara med mina kollegor. Stackars dem förresten, de måste tro jag är dödsjuk eller nåt. De vet inte om min situation, men det är svårt att hitta ursäkter hela tiden för att springa till läkaren, gå på "möten" etc.
Efter jobbet fick jag till lite lätt träning i 30 min. Känns bra sedan det var några dagar sen. Min kropp är verkligen inte med mig utan jag får rätta mig efter den. Känner hur mina muskler försvunnit och lösa delar kommer fram... Men så är det just nu. Skall foka på promenader framöver och vid nästa försök.
Efter jobb och träning var jag runt på stan med min man. Det fick mig också att glömma även om vi pratar om det mycket hela tiden. Han är bra, hjälper mig mycket och stöttar. Förstår att det är svårt för honom att verkligen förstå vad jag går igenom, även om han också går igenom en IVF. Fast på ett annat sätt. Han får nog ta en del skit av mig ibland. Mitt humör är nog sisådär. Ibland tycker jag synd om honom. Kunde inte han fått en fertil fru som bara ploppat ut ett barn åt han? Det skall ju vara så lätt. Naturens enkla lag.
Han frågade mig och jag skulle kunna tänka mig att adoptera. Gud, vad det känns långt bort, och just nu (detta får jag väl äta upp sen), så är mitt svar nej. Om jag skall ha ett barn skall det vara mitt. Min barnlängtan är ju fortfarande inte överväldigande, även om det smyger sig fram mer och mer. Men jag sörjer också mitt "riktiga" liv och att vara i denna parallell-process. Jag blir rädd och vill inte tänka på om allt detta tar år och jag får vänta med att komma tillbaka med min träning där jag var för 6 månader sen. Löjligt att tänka på det tänker nog många, men det är mina tankar och känslor.
Självklart går tankar, kunde man gjort ngt annorlunda? Vet att de kommer fråga det imorgon. Egentligen så tror jag inte att man kan göra så mycket för att bli gravid eller lättare bli gravid. Visst jag förstår att maratonlöpning eller spritorgier inte är att rekommendera, men det står så mycket överallt och alla tycker så mycket. Inget kaffe, inget sötningsmedel, inga hopp, bra med sömn, ingen stress, ingen sol, bra mat, normal vikt, folsyra etc etc. Det känns ju helt otroligt att man faktiskt kan bli gravid kan jag tänka ibland.
Imorgon är TD (testdag). Känns waste att ta det där testet, men jag antar att de på kliniken vill ha det.
Det är konstigt. I början av ruvningen kände jag typ att jag var gravid, men så plötsligt en dag, tror det var onsdag, så kände jag mig bombsäker på att jag inte var det. Och sen två dagar senare kom mensen. Intuition va?
Jag skulle gärna vilja en FET innan semester. Kanske är bra att ruva när man är ledig.
Vi får se imon. Godnatt.
lördag 23 juni 2012
Byta fokus
Jag har alltid varit bra på att lyckas med saker faktiskt. Är en riktigt tävlingsmänniska. Kämpat och slitit hårt för att nå dit jag vill. Varit modig och tagit mig an utmaningar min omgivning nästan tappat hakan inför. Och jag har verkligen uppnått det jag vill och klarat alla mina mål.
Nån gång frågade en kollega mig: du," hur kommer det sig att du alltid fixar allt? Du verkar alltid klara mer än alla andra och är alltid pigg, glad och räds inte av utmaningar."
Jag tror på inställning. Gör det du vill göra och lägg energi på det. Och även gilla läget. Är det inte som du vill ha det- förändra det. Gör det DU vill. Har alltid känts enkelt för mig och har hjälpt mig att bli den jag vill vara med det yrket och den chefspositionen jag har och har även hjälpt mig att bli start, vältränad och att få bra tider i mina tävlingslopp. Ingen utmaning är ett omöjligt hinder. Bara en möjlighet.
Och så kommer man till den här karusellen. Bam! Rakt in i väggen. Ingen chans att påverka. Bara hänga med. Hoppas. Hjälper det att vara positiv? Egentligen inte. Kommer inte få ett embryo att fästa sig i min livmoder iallafall.
Nä, jag tror på att bara åka med och hitta andra sätt runtomkring som gör en glad just nu och driver en framåt. Börjar att fundera lite på vad det kan vara? Tyvärr tyvärr kan det ju inte vara träning just nu. Hade varit enkelt då. Har tränat lite andra människor som typ en PT, vilket har känts som att det har hjälpt en lite att få göra det man gillar. Skall fortsätta med det.
Vad kan jag mer göra? Funderar på utbildning. Det kan ju vara ett sätt att skingra tankarna. Ett nytt språk?
Hur gör ni där ute?
Nån gång frågade en kollega mig: du," hur kommer det sig att du alltid fixar allt? Du verkar alltid klara mer än alla andra och är alltid pigg, glad och räds inte av utmaningar."
Jag tror på inställning. Gör det du vill göra och lägg energi på det. Och även gilla läget. Är det inte som du vill ha det- förändra det. Gör det DU vill. Har alltid känts enkelt för mig och har hjälpt mig att bli den jag vill vara med det yrket och den chefspositionen jag har och har även hjälpt mig att bli start, vältränad och att få bra tider i mina tävlingslopp. Ingen utmaning är ett omöjligt hinder. Bara en möjlighet.
Och så kommer man till den här karusellen. Bam! Rakt in i väggen. Ingen chans att påverka. Bara hänga med. Hoppas. Hjälper det att vara positiv? Egentligen inte. Kommer inte få ett embryo att fästa sig i min livmoder iallafall.
Nä, jag tror på att bara åka med och hitta andra sätt runtomkring som gör en glad just nu och driver en framåt. Börjar att fundera lite på vad det kan vara? Tyvärr tyvärr kan det ju inte vara träning just nu. Hade varit enkelt då. Har tränat lite andra människor som typ en PT, vilket har känts som att det har hjälpt en lite att få göra det man gillar. Skall fortsätta med det.
Vad kan jag mer göra? Funderar på utbildning. Det kan ju vara ett sätt att skingra tankarna. Ett nytt språk?
Hur gör ni där ute?
: ) eller : (
Skillnaden är hårfin just nu. Jag jobbar konstant att låta den positiva sidan vinna. Ett bra sätt är att komma ut och röra på sig, så jag bestämde mig för en timmes promenad i det halvbra vädret.
Det är bra för tankarna. På måndag skall jag ringa kliniken för att se hur jag nu skall gå tillväga. Snacka om att man är sin IVF just nu.
Det är bra för tankarna. På måndag skall jag ringa kliniken för att se hur jag nu skall gå tillväga. Snacka om att man är sin IVF just nu.
fredag 22 juni 2012
Japp och där kom mensen...
Vad var det jag sa? Även om kroppen är high chaparal just nu så är jag bra på att känna av min kropp. Så nu har mensen kommit och jag ligger och tänker på hur man skall göra med ägginsättning nr 2. Går det att göra på en gång? Ngn som vet? Kliniken har sommarstängt fr v 28 så då blir allt så uppskjutet. Fan vad svårt det är att vara positiv i allt det här!
Vem är jag nu?
Jag kom på det igår att jag är just nu någon helt annan än vad jag ser mig själv.
Min självbild är att jag är en positiv tjej med skinn på näsan men har stor ödmjukhet. Jag är en hälsosam person som tränar 7-10 pass/v och mitt största intresse ligger i löpning, styrketräning och rörelse. Jag har stora mål uppsatta för mig själv och jag klarar allt jag vill!
Just nu är jag någon helt annan. Känner mig inte positiv, ganska tjurig, kort stubin. Tränar lite och har inga direkta mål jag jobbar för. Allt som gjorde mig glad och som jag kämpade för har fått prioriterats bort i den här karusellen.
Jepp en riktig deppdag på självaste midsommarafton, men jag vet inte hur länge jag fixar det här. Samtidigt som jag vet att det kommer vara värt det OM jag blir gravid.
Min självbild är att jag är en positiv tjej med skinn på näsan men har stor ödmjukhet. Jag är en hälsosam person som tränar 7-10 pass/v och mitt största intresse ligger i löpning, styrketräning och rörelse. Jag har stora mål uppsatta för mig själv och jag klarar allt jag vill!
Just nu är jag någon helt annan. Känner mig inte positiv, ganska tjurig, kort stubin. Tränar lite och har inga direkta mål jag jobbar för. Allt som gjorde mig glad och som jag kämpade för har fått prioriterats bort i den här karusellen.
Jepp en riktig deppdag på självaste midsommarafton, men jag vet inte hur länge jag fixar det här. Samtidigt som jag vet att det kommer vara värt det OM jag blir gravid.
Ruvning
Hade inte tänkt berätta så mycket om vad jag gjort utan mer om nuläget och min resa framöver.
Iallafall håller jag nu på med IVF. Har gjort ett äggplock eller ÄP som det kallas. Det blev tre embryon som befruktades. Ett sattes in i mig för 10 dagar sedan och två har gått till frysen. ÄP:t gjorde ganska så ont, men jag var bra snurrig av Stecoliden så jag minns faktiskt inte så mycket av ingreppet. Tyckte nästan återinsättningen, även kallat ET (embryotransfer) var värre.
Well well, ruvardag 10 och har haft alla symtom eller placebosymtom av hormonerna som man tar under tiden.
Alltifrån ont i magen, yrsel, känslig för lukter, kaffe smakar konstigt, trött. Har dock haft alla såna här symtom sen jag började 1 jan i år. Kroppen är helt skev så den är inte att lita på.
Gravtestet skall göras om 4 dagar och jag vet att detta låter otroligt negativt. Men jag är inte gravid. Jag bara vet det. Nej, jag är inte crazy och tror jag e synsk men min mens kommer imorgon. Känner av det.
Jag har ju egentligen aldrig känt av någon barnlängtan, men nu är jag ju inne i det här och vill att det skall fungera. Att första försöker provrör nu inte gick känns tungt, men också mycket av den anledningen att jag måste göra om allt igen. Tänk om allt funkat på första inseminationen, då hade jag fött i början av nov. Det här tar verkligen tid och det känns som om mitt gamla liv är på hold. Just nu är jag bara min IVF och det som skrämmer mig är hur länge det skall ta? Vi har ju totalt tre försök bekostade av landstinget. Sen då? Ger vi upp? Funderar på adoption? Ingen aning.
Och när kommer jag kunna gå tillbaka till det där gamla livet med mycket energi, välmående och fokus på träning?
Iallafall håller jag nu på med IVF. Har gjort ett äggplock eller ÄP som det kallas. Det blev tre embryon som befruktades. Ett sattes in i mig för 10 dagar sedan och två har gått till frysen. ÄP:t gjorde ganska så ont, men jag var bra snurrig av Stecoliden så jag minns faktiskt inte så mycket av ingreppet. Tyckte nästan återinsättningen, även kallat ET (embryotransfer) var värre.
Well well, ruvardag 10 och har haft alla symtom eller placebosymtom av hormonerna som man tar under tiden.
Alltifrån ont i magen, yrsel, känslig för lukter, kaffe smakar konstigt, trött. Har dock haft alla såna här symtom sen jag började 1 jan i år. Kroppen är helt skev så den är inte att lita på.
Gravtestet skall göras om 4 dagar och jag vet att detta låter otroligt negativt. Men jag är inte gravid. Jag bara vet det. Nej, jag är inte crazy och tror jag e synsk men min mens kommer imorgon. Känner av det.
Jag har ju egentligen aldrig känt av någon barnlängtan, men nu är jag ju inne i det här och vill att det skall fungera. Att första försöker provrör nu inte gick känns tungt, men också mycket av den anledningen att jag måste göra om allt igen. Tänk om allt funkat på första inseminationen, då hade jag fött i början av nov. Det här tar verkligen tid och det känns som om mitt gamla liv är på hold. Just nu är jag bara min IVF och det som skrämmer mig är hur länge det skall ta? Vi har ju totalt tre försök bekostade av landstinget. Sen då? Ger vi upp? Funderar på adoption? Ingen aning.
Och när kommer jag kunna gå tillbaka till det där gamla livet med mycket energi, välmående och fokus på träning?
Nu börjar jag!
Blogga iallafall...resan mot plusset har jag hållt på med ett tag. Allas resa är olika. Såklart. Varför jag känner att jag vill dela med mig är dels för att få skriva av mig, men också för att visa hur det går för mig.
Vem är jag då? Jo, jag är en tjej, 29 år, gift med mannen jag varit ihop med i 9 år. Jobbar med hälsa och min passion i livet är rörelse! Senaste åren har löpning varit mitt fokus och har även sprungit maraton, millopp etc. Hade en plan att satsa och börja tävla på allvar tills det här kom upp med barnlöshet...Allt började för tre år sedan när jag var utomlands och hade missat att ta med mina p-piller. När jag kom från semestern bestämde jag mig för att inte börja äta dem igen. Inte för att jag och mannen planerade barn. Nä, det har vi egentligen aldrig planerat. 18 mån senare hade jag fortfarande inte fått igång min mens och sökte upp en gynekolog. Där trodde man att mensfrånvaron berodde på mina maraton och jag fick tipset att sluta springa. Viktigt att säga är att jag alltid varit normalviktig; väger ca 55 kilo till mina 160 cm med en fettprocent på runt 21 %. Helt normal alltså!
Så jag fick lägga ned mina långdistanssatsatsningar vilket var supertråkigt.
Ett halvår senare (nu är vi sommar 2011) fortfarande ingen mens och ingen mens får jag remiss till gynspecialist som inte hittar ngt fel på mig eller min man. De rekommenderar att även om vi inte planerar barn just nu kan det vara klokt att börja försöka och ställa sig i kö till insemination och slutligen provrörsbefruktning. Just då tyckte jag det var lite tokigt men tog läkarens råd och ställdes i kön. Vi ville ju inte ha barn just nu och vadå, skulle inte vi kunna få på naturlig väg??
Tiden gick och i december 2011 blev vi kallade till insemination. Under tiden hade jag kommit igång med löpning och styrketräning igen och var nog i mitt livs form.
På min första undersökning på kliniken berättade de för mig att jag har den hormonella sjukdomen PCO. Dvs obalans med könshormoner och ingen mens eller ägglossning. Och chanslös att bli gravid på naturlig väg
Varför hade ingen tagit reda på det innan?
Inför inseminationen skulle jag börja med sprutor för att få äggen att växa och slutligen lossa. För att detta skulle fungera fick jag säga byebye till mina löparsatsningar vilket är ett av de svåraste beslut jag tagit. Kanske låter jätteknäppt att ta upp det på en IVF-blogg, men det är viktigt för mig. Jag hade ju ingen längtan efter barn utan gjorde ju mest detta i förebyggande syfte. Jag var ju i så bra form och hade stora planer på tävling inom löpning. Ett tag var jag på G att inte tacka ja till min köplats. Men nånstans i bakhuvudet visste jag att det är nog bra att börja försöka nu. Sånt här kan ta tid. Så efter mycket ångest, velande, sömnlösa nätter och tårar bestämde jag mig för att lägga mig själv och mina mål på hyllan ett tag och ge mig in i den här karusellen fullhjärtat.
Nu är det juni och har tryckt hormoner i ett halvår konstant. Min kropp är inte vad den brukade vara och ungefär lila pålitlig som i 14-årsåldern.
Jag har gjort 2 misslyckade inseminationer och nu är jag på ett annat ställe för IVF, provrörsbefruktning . Resan fortsätter...
Håll tummarna!
++++++++++++++++++++++++++
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)