Dag 11 fortsättning

Forfarande ingen mens, men har mensvärk. Jag vet ju också att Progesteron som man tar gör att man inte får mens eller iallafall skjuter upp ett tag. Jäkligt ovisst känns det. Som tur är, är mina dagar fulla med jobb jobb jobb och jag hinner inte fundera så mycket.
På nåt sätt så känns det ändå inte så bra just nu, det känns inte som om det kommer funka. Jag önskar att det gör det, men jag känner precis så som vid förra försöket. Man kan ju inte känna om embtyot det fäster eller ej, men det känns liksom tomt.

Idag har vi bokat tid hos Socialstyrelsen för att bli godkända för att ansöka om adoption. Efter det går man på någon informationsträff och efter det ställer man sig i kö. Förstår att det är en lång process som kan ta typ upp till 5 år, men jag vill verkligen göra det här nu. Jag funderar tom på att adoptera även om IVF kommer funka.

Idag hade jag en kund på jobbet som läxade upp mig att jag borde börja skaffa barn för snart kan det ju vara försent för mig när jag fyller 30. "Då kanske du blir olyckligt barnlös och slutar som sur och bitter tant. Det vore ju tråkigt på en sån glad och trevlig tjej",  sa hon och skrockade. Om hon bara visste. Härliga kunder man har ibland alltså ; )

Innan jag blev IVF:are och hade ett vanligt liv så hade jag en träningsblogg och nu gick jag in på den för att psyka mig själv lite typ. Asså, fasiken vad kul det var och vad bra jag mådde. Jag läste igenom nästan allt jag skrivit och jag blir mer och mer säker på att jag skall ha ett slutdatum för mina IVF-försök. För att ta en paus, för att hitta tillbaka till mig själv. Jag fixar inte det jag gör nu mycket länge till, jag blir deprimerad och vill inte gå upp ur sängen. Sån känsla har jag hela tiden. Visst är det ovissheten att man inte vet om man kommer få barn som gör att man inte mår bra, men det är nästan mer det att jag mår så dåligt, både psykiskt och fysiskt som knäcker mig och att jag inte får göra det jag drömmer om.

Cliffhangern fortsätter imorgon.