Dag 1

Skall man hålla på såhär nu och uppdatera varje dag och skriva eventuella symtom som man hela tiden försöker hitta..? Känner ingenting idag. Var på yoga igår och det känns lite i kroppen, men det var helt underbart att göra! Har inte yogat på 2 år eller nåt, men vilken perfekt tid att göra det just nu! Tack till min fina fina vän som är yogalärare och låter mig komma på hennes klasser. I övrigt skall jag hålla mig till promenader denna period. Bra för mig med nytt fokus.

Jag måste säga att jag är så duktig med kaffet! Ni anar inte hur kaffesugen jag är! Drack en liten koffeinfri imorse, som lite avvänjning. Kan räkna på min högra hand hur många koppar kaffe jag druckit denna vecka. I övrigt bara grönt te. Det är ju inte äckligt, men inget går upp mot en stark kopp java på morgonen! Ahhh. Men grönt te kanske passar till min nya livsstil med yoga, promenader och mycket återhämtning. Om shanti.

Nu är jag en ruvare

Nu har jag varit på återföringen av ett tinat embryo. Det hade gått bra att tina och jag har som det ser ut just nu ett kvar i frysen.

Själva insättningen var lika oskön som förra gången. Som tur är tar det bara typ 10 min. Börjar känna mig hemma nu i lilla sjukhuskorridoren på kliniken.
Det är lugnt och fridfullt där och de spelar typ valsång och Enya i högtalarna vilket e fint men själv peppar jag mig med lite tuff hiphop i öronen. Känns som om jag mer behöver lite jävlar anamma än något sävligt lull lull.
Nu kan man bara hålla tummarna! 2 v, 15 september gör jag ett gravtest.

Bjuder på lite bilder på den romantiska vilosängen samt min otroligt förföriska outfit.

Vilosängen

Dagens outfit

Lägg till bildtext

Förvirrad

Jag känner mig lite förvirrad. Som jag kanske skrivit innan så jobbar jag ju med friskvård och nu i augusti är det ju högsäsong då alla vill komma igång med träning och livsstilsförändringar efter semestrar. Det är full rulle på mitt jobb och kanske egentligen inte den bästa perioden att hålla på med IVF. Nu är det som det är och jag gör allt samtidigt. Har jobbat långa dagar från morgon till kväll och inte haft någon tid till något annat. Jag gör verkligen mitt bästa för att ändå mitt i all hets på jobbet lägga mycket fokus på att jag måste ta det lugnt och sova bra. 

Det svåraste som jag känner just nu är att få ihop alla tider som jag skall planera in och komma ihåg dem. Jag planerar möte till höger och vänster på jobbet samtidigt som jag skall planera in sjukhusbesök och 6 olika tidpunkter för att ta de mediciner som jag tar. Mycket tider in i schemat alltså. Min Iphone går på högvarv när det gäller påminnelser och satta alarm. Ändå idag har jag glömt och jag tagit 2 eller 3 doser av mitt Progynon. Kan inte komma ihåg...

Såklart mitt i allt detta så glömmer jag ju mina nära och kära och mina träffar med dem... "oj, jäklar var det den helgen som mannen fyllde 30" då skulle jag ju...

Så till alla ni som undrar varför dök hon inte upp? Varför ringde hon inte? Har hon glömt min födelsedag? I´m soooooooo sorry! I´ll make it up to you guys!!! Jag skall bara...

Berätta eller inte berätta?

Det är ju svårt det här med om man skall berätta eller inte för folk vad man går igenom. Eller är det inte så svårt egentligen? Är det tabu att berätta att man är ofrivilligt barnlös? Skall man skämmas lite? Eller skall man inte berätta för att folk inte skall tycka synd om en och blir obekväma i situationen? Jag är ju själv där och väljer att inte berätta för vissa, tex de på mitt jobb, min tränare, vissa vänner/släktingar. Jag har valt att säga att jag "gör en grej" (låter inte alls konstigt) eller att jag går på en behandling. Problemet är att jag märkt att folk då kanske tror jag är sjuk, men jag har liksom tyckt att det har varit bättre. Visst är det knäppt? Jag vill hellre att min tränare skall tro att jag är sjuk och går på en behandling och därmed måste ta en paus i tävlandet istället för att bara säga som det är; att jag är typ snart 30 år, funderar på att skaffa barn vilket inte går och försöker därför med IVF. Gahhh! Vad trött jag blir på mig själv när jag tänker på det! Dessutom hatar jag att inte vara ärlig.

De flesta som håller på med IVF är ju anonyma, men sen när de som lyckats bli gravida då kan man berätta för alla vad man gått igenom...så kommer jag väl (förhoppningsvis!) också att göra...
Idag tänkte jag på att jag kanske skall låta ALLA få reda på vad jag gör. Det kan kanske hjälpa andra att förstå att IVF inte är så ovanligt idag ändå. Men sen så tänker jag på att om jag låter alla veta så är det säkert det första det kommer fråga mig när vi ses och kanske berätta om misslyckade försök.

Nej, efter många om och men fortsätter jag att hålla på det.

FET bokad

Var på kliniken just och har som jag trott kickat igång kroppen bra och är redo för återinsättning av fryst embryo.

Idag diskuterade de även min diagnos eftersom de anser att jag är en ovanlig PCOS:are. Har egentligen inte samma symtom förutom överskott av äggblåsor. Mitt LH-värde (vad det nu är, ngn som vet??) är också lägre än för andra med PCOS. De kom inte fram till något svar utan mer att de ville ta upp det med mig. I nuläget handlar det mer om att göra mig redo för äggen, strunt samma diagnos. De sa iallafall att jag har goda förutsättningar vilket kändes bra att höra idag då jag inte mått så bra i början av den här dagen. Är så trött och orkeslös med ett konstant illamående.

Nu är iallafall FET:en bokad till torsdag nästa vecka. Skall äta mina hormoner (progynon) fram till dess och from lördag lägga på med några nya hormoner (progesteron). Hoppas att ägget klarar upptiningen...

Bye bye training

Har ju vetat att jag behöver lägga ned träningen helt nu under denna ruvning och IVF-försök nummer 2. Det är ju inte riktigt klart när ägginsättningen blir men jag har kört lite lätt träning senaste veckorna. Det får mig att må bra och hålla mig pigg och så fräsch i kroppen som jag kan vara just nu. Det har gått ganska bra, men man känner sig ungefär lika smidig som man kände sig på gymnastiken i puberteten.
Idag var jag dock ute på en lätt joggingtur och blev väldigt illamående. Just såhär kom jag ihåg att jag mådde i början av första försöket. Det var så chockartat att helt plötsligt svarade inte kroppen och rörelse fick mig att må dåligt. Så nu är det nog färdigtränat på ett tag... Promenader, kanske lite lätt yoga.
Jag började gråta lite lätt när illamåendet kom. Även om jag borde vara glad att det känns ju såhär för att hormonerna verkar och det händer grejer i kroppen för en bra saks skull har jag så sjukt svårt att acceptera. Trög jag e va?? Håller på med världens viktigaste grej och är priviligerad att fått chans till hjälp och så gnäller jag över detta. Jag är iallafall inte lika Depp som sist. Jag behöver bara låta det rinna av mig idag. På torsdag är det kliniken igen för koll. Tror jag snart e redo.

Running on my mind

Igår var det midnattsloppet här i sthlm. Ett fantastiskt roligt lopp som går på kvällen igenom Södermalm, men fy vad jag saknar min löpning. Jag skulle ju springa där och vara bland de 10 bästa tjejerna i år! Förra året var jag plats 57...
Istället stod jag igår på andra sidan och drack öl, haha (lugn det var alkoholfri öl). Jag vet att alkohol och IVF inte rimmar.
Det som gör mig mest orolig just nu är hur lång tid allt kommer att ta. Om det över huvud taget kommer att funka. Hade det gått på första försöket hade jag fött i oktober och kunna stå på banan i januari... Vet att det är knäppt att tänka så, men ändå. Nu har jag inte sprungit med min löparklubb sen januari och tiden går fort. Har försökt hålla kontakt och vara funktionär på lopp, men det är också svårt. Typ som att man känner sig utanför. Kan inte vara med fast man vill. Alla är ju så snälla och förstående men man känner sig ändå lite mobbad.

Dock har jag ju gjort ett val att ge mig in i detta och kämpa med IVF och då fått "offra" min dröm.
"Ja, men det kommer vara värt det. Ett barn är det finaste som finns och det mest betydelsefulla i världen".
Jag håller med, men problemet är ju att det blir ju inga barn på alla försök jag gjort och då kan det ibland kännas lite kluvet.

Lite betryggande är det dock att se Evy Palm som sprang Sthlm maraton 67 år gammal och kom typ på 3e plats eller nåt. Jag kommer bli världens bästa löpare sen när jag får springa tror jag för jag kommer ge allt!!!

Hej hej

Jag har varit dålig på att uppdatera. Vet att det som läsare är frustrerande. Om man har en blogg får man ta sitt ansvar att uppdatera, annars slutar folk att läsa.

I måndags var jag på Huddinge och kollade läget. Min mens kom ju aldrig med Provera-kuren som jag åt, men efter ett ultraljud kunde de konstatera att det inte var så konstigt eftersom mina hormonnivåer var för låga för att kunna få en mens. Jag har haft en jättehärlig "ledig tid" nu i sommar och känt att jag kom tillbaka och fick vila kroppen, men jag kan reta mig lite att det känns som om jag är tillbaka på ruta 1. Jag var ju så "hormoniserad" där i slutet och hade varit redo för en ny insättning men eftersom kliniken stängde för sommaren så blev det uppehåll. Inte mycket att reta sig på.
Nu har jag börjat äta några hormoner som skall bygga upp mig igen. Äter 3 piller om dagen och jag känner redan nu att det händer saker i kroppen. Lite svullen och ont i magen vilket kanske inte är så kul symtom, men då vet jag ju att det händer grejer ; ). Sen är det ju det gamla vanliga biverkningarna som orkeslöshet (inte så bra då det är högsäsong på jobbet och vi är mitt uppe i en flytt), illamående och humörsvängningar. You gotta love it!

By the way, så känns det som om alla håller på med IVF. Jag tycker jag hör det överallt. Både i mitt jobb med kunder, kollegor och bekantas bekanta. Det kanske är det senaste? Iallafall om man är i min ålder. Vilken grej det är egentligen, att man får hjälp att skaffa barn. Konstgjord befruktning. En sådan invecklad process som egentligen skall vara det mest naturliga som finns. Ibland har jag nog svårt att förstå vad jag håller på med och vilken jäkla stor och jobbig grej det är.
Jag vill ju verkligen att det skall fungera nu, men egentligen känns det som fel tid när det är så jäkla mycket runtomkring i höststressen. Jag vet inte hur jag skall göra för att sätta 100% fokus på IVF:n. Sjukskriva mig känns inte som ett alternativ. Jag klarar ju mig, jag är inte för "sjuk" för att jobba. Måste ta mig en funderare.

Jag har inte tränat på hela veckan och mår inte så bra av det. Har haft svårt att sova och tror att det beror på det. Känner mig stel i kroppen, så idag blir det nog ett litet pass.

Tillbaka till medicineringen och den processen: är nu inne på dag 6 med hormoner. Skall tillbaka på torsdag för att kolla läget och är jag färdig, så får jag börja med några andra hormoner och då kommer insättningen av ett fryst embryo bli tisdag i v 35. Om de överlever upptiningen. Det vet man ju inte om de gör.

En tjej vars blogg jag följer skrev just att hon blivit gravid med sin första insättning av fryst embryo!
www.andrasidanbloggen.wordpress.com. Grattis till henne!!!

Have a good day!

Segt

Inte mycket bloggande här inte, men det speglar även min IVF-tillvaro just nu. Har ätit hela Proverakuren som avslutades i söndags och efter den e det ju tänkt att man skall komma igång, men min kropp svarar inte just nu. Ännu. Pratade med kliniken idag och de vill att jag väntar några dagar till innan jag sätter igång med nästa fas. Såhär har det ju varit någon gång innan också, men flera gånger har kroppen liksom svarat direkt. Hittar ingen förklaring på varför det blir olika.

Funderade lite och tänkte på vad allt är skruvat och hur man förändrats och präglats av denna "process".
Jag kommer på mig själv med att prata om ägg, livmodrar, smärtsamma gynbesök och spermier som om det är det vanligaste man kan prata om. Det blir ju så. Man har släppt allting löst och då är det ju bara att fortsätta. Sånt där snack blir nog aldrig heligt och hemligt för mig längre. Passar på att be om ursäkt till er som känt att det kanske ibland blir för mkt sådant intimt tjöt typ när vi ses och skall käka middag ihop. Skall hålla informationen här på bloggen ; )

En annan grej jag tänkt på som en sa till mig (som i och för sig inte vet att jag gör detta, men vet att jag planerar att bli gravid); "stressa inte utan slappna av. När man minst anar det..."
Hmmm, lite svårt i min sits.
Att gå igenom IVF ÄR stressigt och det är svårt att slappna av. Dels har du pumpat kroppen full med hormoner. Dels är det denna eviga väntan. Veckor och månader av förberedelser med sprayer, sprutor och dess biverkningar. Läkarbesök mitt på arbetstid med kort varsel och vita lögner till höger och vänster varför man måste springa på "viktiga möten".
Sedan frågan – är min kropp redo idag? ska vi få ut några fina ägg? Efter det – ska några ägg bli befruktade? Och till sist – ska embryot som planteras in fästa och bli till ett barn? 2 veckor därefter när man skall "leva som vanligt" förutom att åka berg-och dalbana eller dricka sprit och varje toabesök känns som ett lotteri. Ja!, ingen mens idag heller!

Och när man drar en nitlott på toan och mensen kommer förstår man att det inte gick- då tar man snabbt nya tag till nästa försök. Totalt avslappnad med ett lugnt sinne och en positiv inställning att "jorå, nästa gång, då går det!" Lätt som en plätt.

Here we go again

Dag 8 (utav 10) och nu känner jag av hormonerna. Ni har väl hört dem innan; illamående, trötthet, svullen mage etc. Även om jag visste dessa biverkningar kunde komma så känns det ändå lite jobbigt. Har ju varit "hormonfri i över en månad och kommit tillbaka till min kropp igen.

Dock så är jag med nya erfarenheter, nya tankar och annan inställning just nu när jag går på försök nr 2. Har umgåtts en del med några vars största önskan är att bli föräldrar men som ännu inte är det av andra anledningar än min. De vet inte om min situation, men det har på något sätt varit bra att prata och höra om barnlängtan utan att prata om IVF.
De har liksom peppat mig (utan att de vet om det) till att förstå att jag gjort rätt val till att gå in i IVF-karusellen.

My beloved Java

Har ju fått lite restriktioner till nästa IVF, bland annat att dricka mindre kaffe. Känns så löjligt att det skulle vara det som är hindret, men det är ju bara att följa råd. Det är inte det att jag överkonsumerar kaffe, utan dricker allt emellan 2-4 koppar/dag. Dock är de kanske ganska starka och inte i någon liten tebjudningskopp.

Har kollat upp på nätet det här med kaffe och försök till att bli gravid och det står att i samband med IVF bör man undvika kaffe. Det som står och vad forskningen säger är att kaffe, eller koffeinet i kaffet eventuellt kan påverka fertiliteten negativt. De vet inte varför koffein verkar påverka ägglossning.
Däremot har det visat sig i forskning att mäns fruktbarhet verkar öka vid intag av koffein. Såklart.

Visste ni förresten att en chokladkaka innehåller 50 mg koffein som är hälften så mycket som i en kopp kaffe (100 mg koffein). Cola innehåller 40 mg/burk. Espresso innehåller hälften så lite koffein som brygg- och snabbkaffe eftersom vattnet rinner igenom de malda kaffebönorna så fort och "hinner inte" fånga upp koffeinet.

Tänkte att jag småbörjar lite nu innan allt börjar och skär ned till 1 kopp/dag. Morgonkoppen. Jag vill aldrig att den skall ta slut...

Just nu sitter jag här på jobbet och har cravings på ännu en kopp kaffe, men istället dricker jag grönt te och låtsas att det är gott.