Nya hormoner

Skönt att vara ledig. Idag har jag bara legat i soffan hela dagen. Har knappt orkat gå upp för att äta. Jag är så trött att jag är snurrig och mår konstant illa. Idag började jag med nya hormoner inför insättningen på torsdag och jag har även ökat i dos på de andra. Undrar om det är de som gör mig så förbaskat trött. Igår var jag och min man ute och jag frågade honom om vi kunde sluta med IVF idag. Jag orkar ju inte mer och känner att jag vill ge upp här och nu. Jag skrev ju häromdagen att jag ändå skulle göra detta sista försök, sen paus, men jag står inte ut en sekund till! Jag frågade även honom hur han känner inför att vi nu tar en paus. Självklart är han förstående och är med på beslutet, men jag tror ändå att han känner en frustration och desperation över att vi inte kommit någon vart. Han vill verkligen att vi gör denna insättning innan vi tar paus, så vi kör på det. Jag räknar ner dagarna...Hur skall jag stå ut?! Jag är så trött på att inte må bra, att inte känna igen mig själv, att vara någon jag inte kan stå för. Ångest.
Men ett försök till. Det måste jag ju stå ut. Max tre veckor till med hormoner. Sen om det då blir plus är det ju fantastiskt, men blir det misslyckat igen är jag åtminstonde "färdig" och kan ta en paus. Helt underbart. Då skall jag ta kraft att skicka in alla papper till adoptionsbyrån. Sen skall jag ringa min klubb och fråga om jag får träna med dem. Eller kanske titta på. Nuförtiden blir man ju andfådd att ta en promenad.
Back to the sofa.

Segt

Veckan börjar gå mot sitt slut, eller iallafall arbetsveckan. Har inte haft lika bra flow denna vecka utan min kropp är upp och ned och så även mitt sinne. Idag var jag på kliniken för att göra ett ultraljud. Inte riktigt färdig för en återinföring av mitt sista frysta ägg, så de höjer min dos med Progynon en vecka till och torsdag om en vecka blir dagen D. Jag har en sk "blastocyst" kvar i frysen. Det är vad jag förstår, ett embryo som är på sin 6:e dag (eller var det 5:e??) och som är redo att "kläckas" när den väl kommer in i livmodern. Hur skall man leva under detta försök då. Ingen träning och koffein gjorde ju inte saken bättre sist.

Skall bli bra att äntligen få göra detta försök samtidigt som jag känner att jag inte orkar mer just nu när det kommer till IVF. Egentligen skulle jag vilja ta en paus idag, men eftersom jag är mitt i ett försök just nu så kör jag på. Jag ser nästan mer fram emot att få göra ett gravtest om då ca 3 veckor och därefter då ta denna välbehövliga paus. Självklart vill jag såklart att det skall funka och att jag skall få det där plusset...  men jag längtar så oerhört mycket att hitta mig själv igen fysiskt och psykiskt och det är min motivator just nu och det som får mig att orka med dagen. Det är märkligt, men just nu när jag mår så dåligt med hur jag ser ut och min viktuppgång och så, så påverkar det mig mycket psykiskt och min självkänsla. Jag står ju mycket framför folk i mitt jobb och föreläser och just nu känner jag mig otrygg i det och vet inte vart jag har mig själv. Imorgon skall jag medverka på ett stort konvent och det känns jättejobbigt att stå där och alla skall titta på en.

Jag bollade lite mina tankar om paus för doktorn idag och hon var var helt med på banan. Det är inte alls ovanligt att man tar en paus och man får göra det och sen sätta igång när man vill igen och man håller sin plats på kliniken.

En annan grej; fy vad man luktar svett. Har aldrig gjort det innan, men beror det på hormonerna?? Någon som vet? T-shirt en halv dag och den luktar svett. Gah! Vart e alla bra biverkningar?

Törn

Efter en positiv vecka med träning, roliga aktiviteter, bra flow på jobbet och trevliga happenings med nära och kära har det nu vänt och jag känner att allt är bara blä. Blä blä blä!
Det känns ju nästan som att man infyller kriterier för att vara manodepressiv.
Jag tror att varför jag känner så här är att det igår eftermiddag vände i mitt fysiska välmående. Mådde jätteilla på dagen och hade molande magvärk. Och såklart har jag känt mig trött och orkeslös och illamåendet kvarstår idag. Jag tänker ju mycket på min situation och faktum är att när jag har haft en sådan bra vecka och får ett bakslag såhär så tappar jag det direkt. Idag känner jag att jag inte ens vill göra detta 2:a FET-försök. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill bara må bra och få vara mig själv. Jag känner att jag helt har tappat mig själv och just nu står jag inte ut en sekund till. Det är nästan så att jag ringer till kliniken på måndag och säger att jag tar en paus på en månad.

Jag förstår verkligen, att ni andra läsare som är i samma situation, har svårt att förstå min frustration och vad det egentligen är som jag gnäller över. Alla andras frustration ligger ju i att man aldrig lyckas. Självklart är det samma för mig för jag vill inget annat än att det där embtyot skall fastna. Jag är ju inställd på att satsa på detta nu, men för mig är det så viktigt med min fysik och mitt psyke. Kalla det kontrollbehov, men för varje misslyckat försök blir jag mer och mer nedbruten inte bara psykiskt men också fysiskt. När jag känner så här att jag inte tycker att någonting jag gör känns roligt så måste jag agera. Min starka sida är att jag är bra på att vända saker till något positivt och att jag alltid gör det bästa av situationer. Gnälla har aldrig varit min natur utan har alltid haft mottot att "du bestämmer över ditt liv och gör det till det bästa och mesta du kan, oavsett utgångsläge". Och nu är jag här, i detta vakum och skulle helst vilja dra ett täcke över mig. Har ingen lust att jobba, träffa någon, göra något kul, inte planera in några resor eller andra roliga grejer. Ingenting känns tillfredsställande när jag inte är bekväm med mig själv.
Ja, ni hör, I am about to loose it.

Jag kan inte bestämma mig vad jag skall göra. Ett alternativ är ju att jag gör detta förslj nu och sen om det misslyckats tar jag en paus på en månad eller så tills nästa äggplock.

Det gäller att välja...

...rätt kläder nu när kroppen inte är som den skall. Vägrar köpa nya kläder även om jag inte kan ha hälften i min garderob. Svart e bra, likaså lös klänning, där kan man gömma haha. Nu skall jag ut på middag och ha härlig fredag!

Puss puss

Jag vänder sorgen över misslyckade försök och tränar mycket och har det kul. Så härligt att få springa på morgonen och hänga på gymmet. Men helsike vad kroppen har stelnat och blivit svag. Förstår hur man känner sig när man är otränad och skall börja. Det gör ont, man blir totalt slut och det krampar i halsen när pulsen går upp för fort. Jag vet ju hur det känns när det är himla bra och kan ju ta med mig det, men jag fattar att man ger upp i början av denna anledning. Jag försöker att inte sätta prestige i det jag gör utan vara glad att jag får träna lite nu innan nästa ruvning.

Nu skall jag gå o stå lite på händer!

Adoption

Har precis varit på Stadsförvaltningen för infomöte inför adoption. Jag kanske har vaknat på fel sida men blev typ irriterad av att vara där. Bli synad och bevisa att man inte är kriminell eller psykiskt instabil tar lite musten ur en. Hur länge har ni varit gifta? Är man med i kyrkan? Har man bra jobb? Vad gör man på fritiden? Betalningsanmärkningar? Varit sjukskriven? Etc etc etc
Det här med adoption är en lååååång process. Först skall vi gå en föräldrarkurs på över 20 h, sen en massa hembesök och möten. Under tiden står man i kö på adoptionscentrum. Det är väl bara som allt annat nu. Gilla läget och köra på.

Igår började med nya hormoner inför nästa IVF som borde bli om ca 10 dgr.

Jag är ok

Hej hej!


Imorse gjorde jag testet som såklart var negativt. Ringde till kliniken och pratade med dem. Jag kommer att få göra nästa försök direkt. Slutar med mediciner direkt men börjar igen på måndag. Har ju ett embryo kvar i frysen som blir nästa försök och kanske då insättning av det i slutet på veckan eller veckan därpå. Nu kör vi! No time to wait!

Jag är faktiskt helt ok. Vid förra misslyckandet så vart jag ledsen men nu känner jag mig mest arg och irriterad. Skall det vara så jäkla svårt att få det att funka?! Gaah! Det kanske är det att jag bestämt mig för att jag bestämt ett "slutdatum" och ser ljuset i tunneln. Det är lätt att för en liten stund bli destruktiv men jag tänker inte låta det ta över. Skall vända det till något bra. Idag har jag passat på att bälja i mig gott kaffe och nu tänker jag gå och träna! Imorgon skall jag dricka champagne!

Tack för alla era kommentarer, det värmer.

Cliffhangern är över för denna gång. Idag kom mensen. Nu skall jag gå på yoga och försöka tänka på annat.

Dag 13

Jag har verkligen inget intressant att tillägga till dag 13. Känner mig ungefär som igår och förrgår, lite ont i magen, men annars ok. 2 days to go...

Dag 11 fortsättning

Forfarande ingen mens, men har mensvärk. Jag vet ju också att Progesteron som man tar gör att man inte får mens eller iallafall skjuter upp ett tag. Jäkligt ovisst känns det. Som tur är, är mina dagar fulla med jobb jobb jobb och jag hinner inte fundera så mycket.
På nåt sätt så känns det ändå inte så bra just nu, det känns inte som om det kommer funka. Jag önskar att det gör det, men jag känner precis så som vid förra försöket. Man kan ju inte känna om embtyot det fäster eller ej, men det känns liksom tomt.

Idag har vi bokat tid hos Socialstyrelsen för att bli godkända för att ansöka om adoption. Efter det går man på någon informationsträff och efter det ställer man sig i kö. Förstår att det är en lång process som kan ta typ upp till 5 år, men jag vill verkligen göra det här nu. Jag funderar tom på att adoptera även om IVF kommer funka.

Idag hade jag en kund på jobbet som läxade upp mig att jag borde börja skaffa barn för snart kan det ju vara försent för mig när jag fyller 30. "Då kanske du blir olyckligt barnlös och slutar som sur och bitter tant. Det vore ju tråkigt på en sån glad och trevlig tjej",  sa hon och skrockade. Om hon bara visste. Härliga kunder man har ibland alltså ; )

Innan jag blev IVF:are och hade ett vanligt liv så hade jag en träningsblogg och nu gick jag in på den för att psyka mig själv lite typ. Asså, fasiken vad kul det var och vad bra jag mådde. Jag läste igenom nästan allt jag skrivit och jag blir mer och mer säker på att jag skall ha ett slutdatum för mina IVF-försök. För att ta en paus, för att hitta tillbaka till mig själv. Jag fixar inte det jag gör nu mycket länge till, jag blir deprimerad och vill inte gå upp ur sängen. Sån känsla har jag hela tiden. Visst är det ovissheten att man inte vet om man kommer få barn som gör att man inte mår bra, men det är nästan mer det att jag mår så dåligt, både psykiskt och fysiskt som knäcker mig och att jag inte får göra det jag drömmer om.

Cliffhangern fortsätter imorgon.

Oh no

Vaknade imorse med mensvärk... Får se vad dagen ger.

Dag 10

10 dagar har jag haft embryot nu. Känner fortfarande inget speciellt mer än konstant trötthet och nedstämdhet. Ännu ingen mens som kommit på besök. Senaste försöken har den kommit på dag 10-12, så det är en cliffhanger varje gång man går på toa nu. Det är så svårt att leva med det här, att inte ha någon som helst kontroll eller möjlighet att påverka. Man blir knäpp.
En annan grej som jag just nu blir knäpp på är min kroppshydda. Försöken med överdosering av hormoner hit och dit och brist på träning har lett till att jag numera lever i en dräkt. Så känns det iallafall. Skittrist att snacka vikt här på bloggen, för det är såååå tjatigt, men det är det som jag just nu irriterar mig på. Mina kläder sitter tight och idag var jag tvungen att gå på stan och införskaffa några "tjockis"-tröjor, dvs tröjor som är raka, större och döljer det mesta. It sucks. Jag har ju typ kunnat äta vad jag vill när jag hållt igång så mycket och det blir ju en vana och nu när man är en soffpotatis hur sjutton äter man då?!

Jag har även under helgen funderat mycket på hur mycket jag verkligen orkar. Självklart skall man tänka positivt och tänka att embryot i mig är där för att stanna, men det kan ju också vara över närsom. I samråd med nära och kära och mig själv har jag kommit fram till att jag skall fortsätta med IVF, hur många försök det nu blir, tom årets slut. Sen lägger jag ned, eller tar en paus på minst 1 år. Gärna 2. Jag fixar inte mer som det är just nu. Jag orkar inte vara i detta vakum. Om två år är jag 32 år och då kan man ju fortsätta. Skall prata med kliniken om detta framöver.

Nu går jag in i veckan som är den "avgörande" veckan. Nu kan mensen komma som ett negativt besked innan jag kommit till dagen då testet skall ske. Jag har alltid fått mensen några dagar innan testdag innan de tre senaste försöken. Så nu är man nervös inför varje toalettbesök... Det går inte att känna av i kroppen om den är på väg eftersom alla hormoner gör att jag har känningar utav det mesta.

Gick och tänkte igår på hur jag kommer reagera vid negativt besked. Jag är inställd på det eftersom det känns så konstigt att just försök 4 skulle vara bli en fullträff. 4 är inget lyckonummer. Jag funderar också över min situation. Kan jag göra något annorlunda för att få det att funka. Hur länge skall jag orka försöka? När ger man upp?
Har förresten skickat in ansökan till adoptionsbyrån.

Dag 5

En tredjedel av denna lååååånga väntan har nu gått och jag är inne på dag 5. Egentligen har jag inte tänkt eller känt efter så mycket. Jag har haft ganska mycket runt omkring mig och liksom inte hunnit reflektera. Det enda som varit, som är svårt att undvika, är att jag är så sjukt trött och orkeslös. Nästan på gränsen till narkolepsi. Någon som känner igen den symtomen vid tidig ruvning. Har också haft en del huvudvärk, men det kanske beror på koffeinbrist...
 För övrigt försöker jag komma ihåg alla sex stycken hormoner jag skall ta varje dag.

Jag har haft lite funderingar på att om jag skulle behöva vara ledig från jobbet för att återhämta och vila, men vet inte riktigt om det är möjligt. Får fundera vidare.