Fortfarande hormoner som spökar

Lite över en vecka sedan jag gjorde aborten men jag känner fortfarande av en jäkla massa hormoner... kan det vara så? Känner någon igen? Mina bröst är stora som pumpor, jag är jättesvullen i kroppen, är trött och känner mig konstig i humöret. Jag försöker ta denna tid att återhämta mig, träna, må så bra jag kan och kanske försöka återställa min kropp. Då är det lite extra svårt när kroppen inte hänger med. SUCK.

Att vara på tjocken.

Min kropp är verkligen inte med mig även om jag inte tar några hormoner och har gjort aborten. Jag har skrivit tidigare att jag har lagt på mig under den här processen. Kanske 5 kg. Minst. Brösten är enorma. Kan inte kolla på dem. "Det är väl inte så mycket eller så farligt?" tänker ni. Men det är det för mig. Det var ju ok när man var gravid men det är inte ok när man inte är det. Det mesta sitter på magen och jag kan typ inte kan ha nästan några av mina kläder längre, men det värsta är att  jag har liksom svårt med att identifiera mig med den jag ser i spegeln. Det är inte jag och ännu mindre den jag vill vara. När jag ser mig själv vill jag helst bara lägga mig ned under täcket och gömma mig. Jag jobbar ju med hälsa, mat och träning och trivdes (innan) bäst på gymmet och löparbanan. Där skäms jag nu för att vara. Träningskläderna sitter konstigt, jag tränar som en pensionär och jag kommer ofta på mig själv med att fundera på varför andra människor tror jag blivit så rund. Vad hände med henne???? Jag vet att de tittar och tänker den tanken kan fullständigt att knäcken på mig. Jag vet att omgivningen först kanske tänker att jag är gravid. "det vore ju på tiden får jag höra".

Jag hatar gnäll. Är du inte den du vill vara eller har den kropp du vill ha-gör ngt åt det har varit mitt eget motto. Men nu kan jag inte det och det ger mig ångest. Inte ge mig det där "dåliga-ideal-i världen- tjafset-skapar -dålig självkänsla hos tjejer bla bla bla. Jag vet precis vad jag mår bäst (fysiskt och psykiskt) av och det är bannemej inte detta.

På jobbet är det ännu värre, där vill jag ännu mer ta på mig det där stora täcket och bara försvinna. Arbetskläderna också för små och jag kan verkligen se hur kunderna granskar min mage. Det tror jag bara inte utan det vet jag. Några har faktiskt frågat rakt ut om jag är gravid. I onsdags kom en äldre kund till mig fram och sa "oj  vad du ser annorlunda ut (läs tjock)! visst är det på gång där inne?".Jag svarade med ett litet småskratt att oj nu förstår jag inte.  Men jag kände mig ledsen efteråt. borde jag sagt "he det var ngt där inne tills häromdagen då jag upptäckte att det var dött". -nej det kan man ju inte säga... Eller?

Jag vill försvara mig men det kan jag inte för jag vill inte berätta. Jag känner mig misslyckad och skäms. Ett misslyckat "blivit på tjocken".

It's out

Livet är bra sjukt. Igår em bestämde jag mig för att ta cytotecen och göra aborten. Hade tänkt vänta till helgen men kände jag ville göra det så snart som möjligt. På kliniken i måndags konstaterade de att fostret minskat, typ skrumpnat ihop och jag fick med mig piller hem. Lite smärtstillande och då Cytotecen. De tyckte man inte behövde vara kvar där när man gjorde det.

Iallafall när jag låg där på soffan på kvällen tänkte jag på hur skevt livet kan vara. Här kämpar man för att bli gravid. Och en dag, 3 år senare är man det. Så glad men vågar inte visa det ens för sig själv med rädsla för ett misslyckande. Vilket det också blir 6 veckor senare. Och nu ligger man där på soffan, just tagit piller som skall tvinga ut det där fostret man så länge hoppas på skall fastna. Är det inte skevt? Hur klarar man det? 

Det var fruktansvärt med aborten. Det tog många timmar, typ 4  innan det började kännas något. Det började med molande värk och att jag började känna mig febrig. Sen fick jag frossa och låg och skakade och den molande värken övergick i pulserande krystliknande värkar. Det gjorde ju så fruktansvärt ont trots de smärtstillande jag tagit. Jag visste inte om jag skulle ligga, sitta, stå, gå, kissa eller spy. Det började blöda lite och sen mer och mer. Jag hade en massa värmeflaskor på magen och värken höll i till klockan 01.30 då den avtog lite och jag däckade av ren utmattning. Vaknade ngn timme senare av att jag kände att det blödde ännu mer. 

På morgonen kändes det däremot helt ok men känner mig öm i magen och jag blöder fortfarande men det kan man tydligen göra någon vecka. Är glad att det iallafall är gjort för det var hemskt. Skulle inte önska det till min värsta fiende. Nu skall jag läka och nästa försök är först om ca 2 mån. 

Blä

Ursäkta frånvaron av inlägg men jag är så jäkla less på att älta det här misslyckandet. Jag är skitledsen och känner mig tom. Lite ångest eftersom det känns som om den här karusellen aldrig tar slut. Igår var jag med en kompis som är gynekolog för att göra ett nytt ultraljud för att se ngn skillnad från i måndags.  Vi tog även blodprov i onsdags och igår för att se Hcg-halten i blodet och hur den förändras. Vid en graviditet skall den öka på 2 dgr. Är det samma hormonnivå eller mindre tyder det på avstannad graviditet. Halten på onsdagen visade på att jag var i ca v 7, men jag skal ju vara mitten av 8. Vid andra provet igår var den densamma-dvs det vi misstänkt : ( hon kunde inte heller hitta ngt foster/embryo vid ultraljudet. Som sagt, kanske inga nyheter men kändes bra att få det svart på vitt en gång till. Barnmorskorna i måndags var ju så fumliga och pratade inte klarspråk med mig även om jag förstod vad som skett. Skall ju till Huddinge på måndag ändå och troligen kommer jag då få abortpiller. Någon som har erfarenhet av dem? Gör det ont? Bör man stanna på kliniken när man tar dem? Jag är så sjukt rädd för att det skall göra ont. Min "kvot" av ont har fyllts de senaste månaderna...

Alla mina vänner som vet om stöttar mig mycket i detta vilket såklart känns superbra. Har även blivit at 2 på jobbet vet då de "kom på" mig på kontoret sitta gråtandes. Försökte att inte säga men när de började prata om att de trodde jag gått in i väggen och var så stressad, kände jag att jag inte kunde ljuga och låta dem tro det. Känns helt ok.

Min och min mans relation är sämre än någonsin. Vi pratar typ inte. Jag fixar inte att prata med honom just nu. Han mår såklart superdåligt, det ser jag, men han är sämst på att bearbeta det. Han vill inte prata med någon och mer förtränger det. Jag fixar inte att försöka lyfta upp honom just nu. Det blir bara för mycket. Självklart skall man ju just nu vara starka tillsammans, stötta och peppa varandra och INTE bråka. Det tar ju sjukt mkt energi, men jag pallar inte. Vill bara hålla mig borta från honom. Han tycker ändå bara att jag är bitsk, jobbig och på dåligt humör så det kanske är bra för honom också att vi inte pratar.

Jag gör liksom allt jag kan för att hela tiden tänka positivt och inte bli destruktiv men gång på gång faller man dit. Upp igen-ned i diket, upp och ned. Jag skall försöka ta några veckor att peppa mig själv med bra tankar, göra roliga saker, bygga upp min kropp lite med extra träning, kanske försöka gå ned dom där j-a kilona man lagt på sig helt i onödan. Just nu är jag hemkommen från gymmet och det är första passet på 2 månad som det känts bra. Det ger en en massa endorfiner och styrka att klara av dagen.
Jag känner mig inte det minsta gravid längre. Inget molande i magen, inte så trött (men sover fortfarande typ ingenting), lukter och smaker är som vanligt igen, inte illamående, brösten gör inte ont längre. Dock har jag inte fått ngn blödning. Än.

När får jag göra nästa FET tro? Jag hoppas på ASAP.

Antiklimax

Var på ultraljud imorse. Som jag befarat hittade de inga hjärtljud och embryot var nästan hälften så litet som det skulle vara. Troligen har alltså graviditeten avstannat. Två stycken barnmorskor var inne och försökte febrilt leta men hittade inget. Som rutin får jag komma tillbaka om 1 v för att kolla igen, sen blir det abortpiller.

Min man fattar inte att loppet är kört utan att kanske kommer det börja slå tills nästa vecka men han har ingen koll. "Du måste väl låta mig få hoppas?" Sa han till mig efter. Jo visst men det är nog inte så bra utsikter...

Försökte hålla mig men brast på väg till jobbet och nu sitter jag här framför datorn med gråten i halsen och rödspruckna ögon. Hur skall jag klara denna dag? Skall vara här i 9 h till.

Lite pepp inför sista timmarna innan UL imorgon bitti. Kommer inte sova en blund. Dock mår jag fan illa så nervös jag är.

Är konstig ett symtom?

Inte några symtom idag. Brösten känns ok fast de är stora... Inget illamående. Fan-jag vill må illa! Det enda som är att jag är sjukt hungrig-har ingen botten. Äter typ 6 mål mat om dagen och brukar äta 4. Gillar större och färre portioner men det går inte nu när jag blir hungrig så fort. Sötsugen är jag också. Konstigt? I don't know. Jag är också jäkligt trött och matt hela tiden och det kanske inte är konstigt utan vanligt. Min man tycker jag har lite konstiga beteenden för mig. Jag klarar inte vissa av hans parfymer. Han tycker jag fått superluktsinne. Jag kan känna rök och stekos på en mils avstånd. Jag blir lätt irriterad på småsaker. Typ folk som pratar för högt eller luktar illa. Konstigt? I don't know.

Jag har också svårt att äta vissa saker och vill ha nya saker. Ni som känner mig vet att jag typ äter samma saker hela tiden och tycks aldrig tröttna. Men nu är jag någon med nya smaker.

Innelistan just nu:

Rågbröd

Sallader

Citroner och andra saker med mkt syra 

Äpplen och apelsiner 

Mkt vegetariskt mat

Söta saker! 

Kallt vatten i mängder. Vaknar med en öken i munnen.

Utelistan-saker som får mig att må illa

Lax 

Annan fisk som tonfisk på burk 

Broccoli

Nötter 

Kesella, keso

Friterad mat 

Ost

Kokt ägg

Kaffe funkar varannan dag

Helt ok, men lax och nötter konsumerade jag väldigt mkt förut och det går inte nu! Tanken på det får mig att må illa!

Jag fattar egentligen inte hur jag kunnat gå upp 5 kg på så kort tid. Visst har inte tränat men ändå. Äter ju bra, men kan inte ha några av mina fina kläder i stl 34 som jag köpte i somras... : ( nu är det baggy jeans och lösa t-shirts som gäller.

Klart jag är gravid

Sovit skitkasst inatt. Igen. Vaknade vid 4 och var vrålhungrig och låg en timme och försökte stå emot innan hungern tog övertaget och jag gick upp och gjorde knäckemackor. Jäkligt dålig vana. Lyckades vid 6 somna om och sov oroligt ngn timma till. Vaknade sen av att jag var hungrig-hur är det möjligt?? Kände mig som en zombie och lade mig igen men utan att kunna somna. Vid 10 ringde min härliga och så otroligt positiva vän som även är gynekolog och peppade mig att vi skulle ses för en promenad i det härliga höstvädret. Jag hade lovat mig själv att träna idag men när jag låg där trött och äntligen mätt i sängen hade jag redan kommit på ursäkter att träna. Men peppsamtalet och lite brådis med tiden gjorde att jag hoppade upp, drog på mig löpartightsen (som för övrigt är sjukt tighta just nu med tanke på mina 5 kg upp) och stack ut på en 8 km löprunda runt Årstaviken. Tungt från första till sista löpsteget men ändå härligt. Att komma ut och träna ger en verkligen positiva tankar. "Jag klarar detta" "

Graviditeten kommer funka" gick som mantran i mitt huvud. Väl hemkommen efter lång tid (sprang väldigt lugnt) gjorde jag ett gravtest för att få se "Gravid"

på stickan och kände mig ännu mer peppad. Har även idag mått litelite illa, vilket jag inte gjort innan och har för första gången igen på 2 veckor haft sjukt ömma bröst. Symtom? Jajamen! 

Det blev även en fin promenad och såklart pepprar jag min gynekolog-vän med frågor som jag alltid får lite dåligt samvete över. Vet att man alltid blir lite trött att få jobbfrågor privat. Det får ju jag och det är ofta ganska tjatigt. Nåja, härlig promenad och god vegetarisk lunch och jag känner mig mer glad än nånsin. Och gravid.

En sak som kanske inte är så bra är att jag bråkat med min man. Mycket. Jag vet att mitt tålamod är kort just nu pga av allt och jag är nog lite skräcködla ibland men har har inget som helst tålamod med mig och jag känner att han nästan provocerar mig och kan säga "ja, nu är du sådär bitsk igen-var tyst". Istället för att kanske bara förstå varför, låta mig hållas och vara tyst. Inte kleta in det i ansiktet på mig, att jag överreagerar ibland. Fick iallafall ett utbrott igår där jag sa hur jag kände. Fattar att det är sjukt svårt för honom men för mig är det ngt helt annat och han måste faktiskt ha extra tålamod och överseende just nu. Han är borta i helgen och det känns faktiskt bra. Jag behöver space. Och jag tror han gör det med. Så han slipper skräcködlan. 

Hallå symtom?!

Jag känner mig inte gravid. Eller gör jag det? Just nu är jag bara förvirrad. Jag är fortfarande dödstrött men jag sover inte på nätterna för jag ligger och oroar mig, så det kan lika gärna vara det som gör mig trött. Jag är sötsugen men aldrig riktigt hungrig, men småäter mycket och ofta. Kan ju även det bero på brist på sömn. Jag har lite ont eller är typ öm i magen men de säger de kan bero fortfarande på det som hände vid äggplocket. Jag är irriterad och har kort stubin-också pga brist på sömn?? Magen är svullen och idag kunde jag inte knäppa mina arbetsbyxor. Brösten ömmar inte heller längre. Tror jag. Ibland får jag för mig att de är ömtåliga. Men vilka bröstvårtor tål att man går och klämmer på dem hela dagarna för att se om de känns något?

Jag gjorde ett gravtest här ikväll och den säger gravid men vet ju man kan få positivt test på stickan även om graviditeten avstannat. Åh fasiken vad beror det på att jag är så negativ? Jag vill verkligen tänka att det funkar. Att jag ÄR gravid tills motsatsen bevisas.

Tänk att man kan längta efter att må illa. Det är ju vanligtvis det värsta jag vet. 

Hur skall jag orka hålla mig till måndag?

Jag köpte mig igår ett armband med en berlock med en fyrklöver eller turklöver. Känner jag är i behov av lite tur just nu.

Psykisk terror

Ja, det är detta faktiskt. Mestadels psykar man ned sig själv. Igår tex när jag var ute och sprang och fick en massa endorfiner i kroppen var jag helt övertygad om att det är klart att denna graviditet kommer gå vägen. Inget snack om saken. Inget missfall. Nu imorse och inatt när jag vaknade av magontet jag övertygad om att det är över. Min mamma och min mammas man satt idag vis frukostbordet och pratade om att de tror det går hela vägen. Jag blev nästan irriterad för just i den stunden kände jag att allt är över. Jag känner ingenting just nu. Jag hade mer än lite molande värk inatt, typ kramp. Jag kan dricka kaffe. Såklart alla säger positiva saker. Hade ju blivit konstigt om ngn sagt " nej, jag tror inte det kommer funka för dig denna gång..." . Man kan ju inte mer än undra om någon tänker så. 

Att man dessutom googlar på allt gör en knäpp. "Symtom missfall v 6", "krampliknande känsla gravid", "symtom som avtar v 6"... Etc etc etc. Tror man skulle vara mindre nojig utan Google.

Nu skall jag ta mig ut på ett lättare träningspass så att jag förhoppningsvis kan få ett endorfinpåslag som tar mig till positivare tankar. 

Äntligen lite löpning

Igår kom jag ut på mitt första löppass på nästan 2 mån! Sista löpningen var på Midnattsloppet och då kräktes jag rakt ut efter 5 km. Har velat prova att springa för det är ju så skönt, lätt och bra. Har dock inte kunnat efter äggplocket och magen har gjort ont vid hopp. Det gick bättre än vad jag trodde iallafall! Tror det blev 6 km i lugn fart och fick mest ont i brösten (?). Så glad blev jag. Skall prova snart igen! 

Jag vaknar säkert 4-5 ggr varje natt och måste kissa och inatt vakande jag även för att jag hade sjuka smärtor i magen. Blir lite orolig... Det satt mest på vänster sida långt ned men kände sedan även i höger. Nu är det borta men jag vet ju att akuta smärtor kan vara missfall : (. Dock inget blod. 

En annan människa

Jag känner mig inte som mig själv. Fasiken vad det är lätt att tappa bort sig själv. Visst vi har fått ett positivt besked, men man är fortfarande nånstans i ingenmansland i väntan på första UL 14/10. Livet är på hold tills dess. Jag märker hur lättirriterad jag är på grund av nervositeten. Jag sover dåligt och känner mycket hopplöshet. Man kan inte påverka någonting, det vet jag, men jag bara vill att den där dagen skall vara här så jag kan se om det lever där inne eller inte. Stress är inte bra för hälsan och dessutom inte när det är inre stress...

Min kropp har ju också utav av 2,5 månaders frånvaro av träning, överdosering av hormoner, akuta besök på sjukhuset, tröstätande, konstiga sug efter konstig mat -totalt raderats. Jag har ju såklart gått upp 4-5 kg i vikt (vilket de på kliniken rekommenderade för att lyckats bli gravid då de tyckte min fettprocent var för låg) men jag känner inte igen mig. Jag har alltid lyckas bibehålla ganska bra fysik under IVF:erna , men nu är den long gone. Har sakta men säkert börja styrketräna lite och jag orkar väl hälften av vad jag innan klarade av. Löpning är det inte fråga om, blir typ anfådd av att gå upp för en trappa. Försöker 3-4 ggr i veckan för att kunna bibehålla hälsan.
Mina bröst är dessutom gigantiska, ser typ ut som om jag gjort ett par snabba silikontuttar.  Bröstvårtorna står rätt ut och går igenom alla tröjor. Snart blir det nog nya BH:ar (om jag är fortfarande är gravid...)Jag är som sagt inte sugen på det jag brukar äta utan vill ha konstiga saker (som potatis och sås.) och godis! Hur skall man lycka behålla motivationen att hålla sig hälsosam när man bara vill dra ett täcke över sig för hur man mår och känner sig??
Ikväll skall jag laga pizza-a healthy one. Här har i receptet:
http://www.livsmat.se/?p=676