Puh

Den här dagen började hyfsat med jobb och lunchdate i gräset. Sen efter det var jag och tränade och efter det känns allt blä. Inget gick bra, skulle bara köra lite lätt styrketräning, men jag orkade ingenting. Mådde illa, blev yr och trött och kände mig matt. Jag fortsatte ändå och höll på i kanske en timme, dock väldigt ineffektivt. Det är knäckande att göra en övning och sen "nej, det gick inte, och nej inte den heller" och sen behöva gå därifrån. Tröttare och ledsnare. Träning brukar ge mig energi och glädje och nu känns det mer som det gör illa.
Känner mig deppig efter nu och jag retar mig på att jag känner så här. Jag vill ju inte bli påverkad på det här sättet. Det var ju därför jag satte igång i god tid...men ändå kan jag inte komma ifrån att allt jag fokuserar på är v 32, då mitt nästa försök blir. Inget annat just nu känns kul eller lustfyllt. Det märkliga är att min barnlängtan är fortfarande inte där på det där sättet som jag tror andra IVF:are känner, utan det är mer att jag vill klara av det här och komma framåt. Inte stå och stampa och sedan behöva börja om. Igen och igen. Med hormoner, smärtfyllda gynbesök och en massa vita lögner för de runtomkring mig.
Jag vill bara lyckas. Bli glad.

Det är så olikt mig att vara på detta sättet. Jag låter känslorna komma och stänger inte inne, men blir ändå frustrerad över det.

Hoppas att en solsemester nästa vecka laddar upp min kropp och knopp.

Days goes by...

Dagarna flyter på och jag känner mig mer och mer som mig själv. Tror att äggstockarna har gått tillbaka till sin normala storlek och hormonerna som jag tagit börjar gå ur kroppen.
Igår var den en på jobbet på jobbet som frågade om jag var ok eftersom jag inte verkat som vanligt under veckan.  Det var som ett slag i magen och jag bröt nästan ihop efter. Svarade något i stil med att jag sovit lite dåligt och så... Märks det alltså på mig? Är jag inte som vanligt? Jag gör allt jag kan för att hålla skenet uppe, men jag har också under veckan känt av att jag inte varit helt 100. Har känt mig lite disträ, glömsk och nästan varit lite yrslig, men jag vill verkligen inte att det skall gå ut över personalen.

Självklart är jag ledsen över att jag har svårigheter att bli gravid men jag sörjer också att mitt liv inte blir vad jag hade tänkt att det skulle bli.
Jag känner mig som i ett vakum just nu. Varken framåt eller bakåt. Vet inte vad jag skall göra riktigt. Vet inte om jag är ledsen eller glad, deprimerad eller lycklig, pigg eller trött. Känner mig liksom tom, vilket är så olikt mig hur jag är. Vanligtvis alltid framåt. Ett hinder är aldrig ett hinder utan mer en utmaning! Man klarar allt man vill. Det har varit mina motton.
Jag måste ju tro på att allt detta kommer att leda till ett plus så småningom, men självklart finns oron där och försöker sätta sig fast på min axel och viska i mitt öra, men varje gång puttar jag ner den. Det kommer gå bra. Det kommer gå bra. Men hur skall man förlika sig med att inte kunna påverka? Kontrollfreak som man är.

Tittade på denna kortfilm som sändes på SVT igår
http://www.svtplay.se/video/150806/liv-lust-langtan

Bloggen är ett bra sätt att få skriva av sig. Ibland orkar man inte prata och förklara. Alla som vet är så snälla och omtänksamma och jag förstår verkligen att den första frågan som blir när man träffar mig eller ringer mig är "Hur mår du?" "Hur har det gått?", men ibland önskar jag att ingen visste. Så man slapp förklara. Både för deras skull och för min skull. Jag orkar inte bara vara en IVF-patient.
Fast man behöver stöd!

Chanser att bli gravid med IVF

Hittade denna på nätet

Man går vidare

Det är lustigt hur snabbt man kommer över saker. Så ledsen och tom jag kände mig i helgen och nu känns det helt ok. Jag har nytt fokus och känner att tiden kommer gå fort till nästa försök. Jag behöver ju också leva emellan allt detta och göra mitt liv så vanligt det bara går. Göra spontana roliga saker. Unna mig. Jag är nog bra på det, att ha en positiv inställning och vara nöjd med min situation. Det är ju jag själv som väljer.
Man kan gå igenom detta och vara deppig, uttråkad, olycklig, frustrerad etc etc (och det ÄR man vissa dagar och det är viktigt att man ger sig tillåtelse till att vara det också).
Men man kan också då göra det bästa av situationen.
Ok, jag kan verkligen inte påverka att det där embryot inte fastnade och jag kan inte påverka mina möjligheter att bli gravid... Men! Jag kan påverka en massa saker! Vad jag gör, hur jag vill må och vilka saker jag skall göra för att må bättre. Och kanske vad jag skall välja bort. Typ jag tänker inte vara alla till lags just nu om det inte får mig att må bättre. Fokusera på de vänner som ger mig något och som är RIKTIGA vänner. Ngt som suger är att min bästa vän inte bor nära mig. Hade behövt det just nu.

Har varit och hämtat en massa nya hormoner så jag är laddad för v 31!

"det blir som man tänker" och jag tänker att jag kommer lyckas!

Planen

Jag är ju så van att hela tiden jobba mot mål och ja tydliga planer, så självklart måste jag ju planera tiden fram till försök nr 2. FET:en kommer bli i v 32.

Nu v 26-27 kommer jag jobba för att gå ned mina "hormon"-kilon, lagom till semester och bikinisar. Kommer lägga fokus på styrketräning 3-4 ggr/v och promenader.
V 27-30 kommer jag äta som vanligt och fortsätta med träning, max 4 dagar/v och varva styrka och kondition. Allt för mitt välmående. Min träning ligger inte alls på de nivåer jag innan körde på. Nu är det korta konditionspass, lättare vikter och främst av allt kortare pass. Kommer vara ganska mycket ledig under dessa veckor så det finns bra med utrymme för återhämtning, vila och många timmars sömn. Alkohol dricker jag knappt, men kanske ett glas champagne på semestern ; )

V 31 börjar jag med gulkroppshormon för att framkalla en mens och då kommer jag skära ned träning och bara göra lite styrka 1-2 ggr. Slutar även med kaffe här.V 32 börjar jag med progesteron för att skapa en bra miljö i livmodern och då blir försöket. Efter insättning och två v framåt skall jag denna gång inte träna alls. Och noll kaffe. Mindre ansträngning över huvud taget. Cyklar ju vanligtvis till jobbet, vilket är 16 km varje dag och det skall jag undvika.

Sommarlov

Pratade med kliniken just. Tyvärr så kommer jag inte att kunna göra ett försök nu innan sommaren. De har sommarstängt v 28-31 och jag måste få en till mens innan jag kan göra det.
Jag ville ju göra ett nu, så det känns lite tungt att allt skjuts upp. Kommer ju nu inte bli förrän i slutet av augusti eftersom jag skall stimulera fram en mens (har ju inte naturligt menscykel) och sedan på med Progesteron inför insättningen. Så nu är det ca 6-7 veckor som jag har "sommarlov" från detta. Kanske är det bra? Vet inte. Allt är så sjukt utdraget. När jag började tänkte jag att efter nästa sommar (2013), kommer jag ha ett barn och kanske börja tävla...Nej, det där får jag inte tänka på nu.

Jag skall iallafall försöka njuta av att inte hålla på med hormoner. Kanske springa lite och träna lite mer några veckor. Skall också gå ned de 4 kilon som jag gått ned. Det fixar jag lätt! Börjar idag!

En ganska så bra dag

Ja, denna dag har varit helt ok. Det är lustigt hur det går upp och ned. Igår grät jag mig till sömns och tyckte allt kändes deppigt. Hade svårt att sova utav fruktansvärd mensvärk. Har hört att värken blir värre av alla medicinerna man tryckt i sig under stimuleringen.
Idag däremot mår jag bra och känner att jag vill ta nya tag och lägga misslyckandet bakom mig. Klart att det kommer gå bra! Det är ju inte vanligt att man lyckats på första försöket...
 Jobbade några timmar, vilket för mig är ett väldigt bra sätt att glömma, eller iallafall, inte tänka på just då. Jag gillar verkligen mitt jobb och det gör mig glad att jobba och vara med mina kollegor. Stackars dem förresten, de måste tro jag är dödsjuk eller nåt. De vet inte om min situation, men det är svårt att hitta ursäkter hela tiden för att springa till läkaren, gå på "möten" etc.

Efter jobbet fick jag till lite lätt träning i 30 min. Känns bra sedan det var några dagar sen. Min kropp är verkligen inte med mig utan jag får rätta mig efter den. Känner hur mina muskler försvunnit och lösa delar kommer fram... Men så är det just nu. Skall foka på promenader framöver och vid nästa försök.

Efter jobb och träning var jag runt på stan med min man. Det fick mig också att glömma även om vi pratar om det mycket hela tiden. Han är bra, hjälper mig mycket och stöttar. Förstår att det är svårt för honom att verkligen förstå vad jag går igenom, även om han också går igenom en IVF. Fast på ett annat sätt. Han får nog ta en del skit av mig ibland. Mitt humör är nog sisådär. Ibland tycker jag synd om honom. Kunde inte han fått en fertil fru som bara ploppat ut ett barn åt han? Det skall ju vara så lätt. Naturens enkla lag.
Han frågade mig och jag skulle kunna tänka mig att adoptera. Gud, vad det känns långt bort, och just nu (detta får jag väl äta upp sen), så är mitt svar nej. Om jag skall ha ett barn skall det vara mitt. Min barnlängtan är ju fortfarande inte överväldigande, även om det smyger sig fram mer och mer. Men jag sörjer också mitt "riktiga" liv och att vara i denna parallell-process. Jag blir rädd och vill inte tänka på om allt detta tar år och jag får vänta med att komma tillbaka med min träning där jag var för 6 månader sen. Löjligt att tänka på det tänker nog många, men det är mina tankar och känslor.

Självklart går tankar, kunde man gjort ngt annorlunda? Vet att de kommer fråga det imorgon. Egentligen så tror jag inte att man kan göra så mycket för att bli gravid eller lättare bli gravid. Visst jag förstår att maratonlöpning eller spritorgier inte är att rekommendera, men det står så mycket överallt och alla tycker så mycket. Inget kaffe, inget sötningsmedel, inga hopp, bra med sömn, ingen stress, ingen sol, bra mat, normal vikt, folsyra etc etc. Det känns ju helt otroligt att man faktiskt kan bli gravid kan jag tänka ibland.

Imorgon är TD (testdag). Känns waste att ta det där testet, men jag antar att de på kliniken vill ha det.
Det är konstigt. I början av ruvningen kände jag typ att jag var gravid, men så plötsligt en dag, tror det var onsdag, så kände jag mig bombsäker på att jag inte var det. Och sen två dagar senare kom mensen. Intuition va?
Jag skulle gärna vilja en FET innan semester. Kanske är bra att ruva när man är ledig.

Vi får se imon. Godnatt.

Byta fokus

Jag har alltid varit bra på att lyckas med saker faktiskt. Är en riktigt tävlingsmänniska. Kämpat och slitit hårt för att nå dit jag vill. Varit modig och tagit mig an utmaningar min omgivning nästan tappat hakan inför. Och jag har verkligen uppnått det jag vill och klarat alla mina mål.
Nån gång frågade en kollega mig: du," hur kommer det sig att du alltid fixar allt? Du verkar alltid klara mer än alla andra och är alltid pigg, glad och räds inte av utmaningar."
Jag tror på inställning. Gör det du vill göra och lägg energi på det. Och även gilla läget. Är det inte som du vill ha det- förändra det. Gör det DU vill. Har alltid känts enkelt för mig och har hjälpt mig att bli den jag vill vara med det yrket och den chefspositionen jag har och har även hjälpt mig att bli start, vältränad och att få bra tider i mina tävlingslopp. Ingen utmaning är ett omöjligt hinder. Bara en möjlighet.

Och så kommer man till den här karusellen. Bam! Rakt in i väggen. Ingen chans att påverka. Bara hänga med. Hoppas. Hjälper det att vara positiv? Egentligen inte. Kommer inte få ett embryo att fästa sig i min livmoder iallafall.
Nä, jag tror på att bara åka med och hitta andra sätt runtomkring som gör en glad just nu och driver en framåt. Börjar att fundera lite på vad det kan vara? Tyvärr tyvärr kan det ju inte vara träning just nu. Hade varit enkelt då. Har tränat lite andra människor som typ en PT, vilket har känts som att det har hjälpt en lite att få göra det man gillar. Skall fortsätta med det.
Vad kan jag mer göra? Funderar på utbildning. Det kan ju vara ett sätt att skingra tankarna. Ett nytt språk?

Hur gör ni där ute?

: ) eller : (

Skillnaden är hårfin just nu. Jag jobbar konstant att låta den positiva sidan vinna. Ett bra sätt är att komma ut och röra på sig, så jag bestämde mig för en timmes promenad i det halvbra vädret.

Det är bra för tankarna. På måndag skall jag ringa kliniken för att se hur jag nu skall gå tillväga. Snacka om att man är sin IVF just nu.

Japp och där kom mensen...

Vad var det jag sa? Även om kroppen är high chaparal just nu så är jag bra på att känna av min kropp. Så nu har mensen kommit och jag ligger och tänker på hur man skall göra med ägginsättning nr 2. Går det att göra på en gång? Ngn som vet? Kliniken har sommarstängt fr v 28 så då blir allt så uppskjutet. Fan vad svårt det är att vara positiv i allt det här!

Vem är jag nu?

Jag kom på det igår att jag är just nu någon helt annan än vad jag ser mig själv.

Min självbild är att jag är en positiv tjej med skinn på näsan men har stor ödmjukhet. Jag är en hälsosam person som tränar 7-10 pass/v och mitt största intresse ligger i löpning, styrketräning och rörelse. Jag har stora mål uppsatta för mig själv och jag klarar allt jag vill!

Just nu är jag någon helt annan. Känner mig inte positiv, ganska tjurig, kort stubin. Tränar lite och har inga direkta mål jag jobbar för. Allt som gjorde mig glad och som jag kämpade för har fått prioriterats bort i den här karusellen.

Jepp en riktig deppdag på självaste midsommarafton, men jag vet inte hur länge jag fixar det här. Samtidigt som jag vet att det kommer vara värt det OM jag blir gravid.

Ruvning

Hade inte tänkt berätta så mycket om vad jag gjort utan mer om nuläget och min resa framöver.
Iallafall håller jag nu på med IVF. Har gjort ett äggplock eller ÄP som det kallas. Det blev tre embryon som befruktades. Ett sattes in i mig för 10 dagar sedan och två har gått till frysen. ÄP:t gjorde ganska så ont, men jag var bra snurrig av Stecoliden så jag minns faktiskt inte så mycket av ingreppet. Tyckte nästan återinsättningen, även kallat ET (embryotransfer) var värre.

Well well, ruvardag 10 och har haft alla symtom eller placebosymtom av hormonerna som man tar under tiden.
Alltifrån ont i magen, yrsel, känslig för lukter, kaffe smakar konstigt, trött. Har dock haft alla såna här symtom sen jag började 1 jan i år. Kroppen är helt skev så den är inte att lita på.

Gravtestet skall göras om 4 dagar och jag vet att detta låter otroligt negativt. Men jag är inte gravid. Jag bara vet det. Nej, jag är inte crazy och tror jag e synsk men min mens kommer imorgon. Känner av det.

Jag har ju egentligen aldrig känt av någon barnlängtan, men nu är jag ju inne i det här och vill att det skall fungera. Att första försöker provrör nu inte gick känns tungt, men också mycket av den anledningen att jag måste göra om allt igen. Tänk om allt funkat på första inseminationen, då hade jag fött i början av nov. Det här tar verkligen tid och det känns som om mitt gamla liv är på hold. Just nu är jag bara min IVF och det som skrämmer mig är hur länge det skall ta? Vi har ju totalt tre försök bekostade av landstinget. Sen då? Ger vi upp? Funderar på adoption? Ingen aning.
Och när kommer jag kunna gå tillbaka till det där gamla livet med mycket energi, välmående och fokus på träning?

Nu börjar jag!

Blogga iallafall...resan mot plusset har jag hållt på med ett tag. Allas resa är olika. Såklart. Varför jag känner att jag vill dela med mig är dels för att få skriva av mig, men också för att visa hur det går för mig. Vem är jag då? Jo, jag är en tjej, 29 år, gift med mannen jag varit ihop med i 9 år. Jobbar med hälsa och min passion i livet är rörelse! Senaste åren har löpning varit mitt fokus och har även sprungit maraton, millopp etc. Hade en plan att satsa och börja tävla på allvar tills det här kom upp med barnlöshet...Allt började för tre år sedan när jag var utomlands och hade missat att ta med mina p-piller. När jag kom från semestern bestämde jag mig för att inte börja äta dem igen. Inte för att jag och mannen planerade barn. Nä, det har vi egentligen aldrig planerat. 18 mån senare hade jag fortfarande inte fått igång min mens och sökte upp en gynekolog. Där trodde man att mensfrånvaron berodde på mina maraton och jag fick tipset att sluta springa. Viktigt att säga är att jag alltid varit normalviktig; väger ca 55 kilo till mina 160 cm med en fettprocent på runt 21 %. Helt normal alltså! Så jag fick lägga ned mina långdistanssatsatsningar vilket var supertråkigt. Ett halvår senare (nu är vi sommar 2011) fortfarande ingen mens och ingen mens får jag remiss till gynspecialist som inte hittar ngt fel på mig eller min man. De rekommenderar att även om vi inte planerar barn just nu kan det vara klokt att börja försöka och ställa sig i kö till insemination och slutligen provrörsbefruktning. Just då tyckte jag det var lite tokigt men tog läkarens råd och ställdes i kön. Vi ville ju inte ha barn just nu och vadå, skulle inte vi kunna få på naturlig väg?? Tiden gick och i december 2011 blev vi kallade till insemination. Under tiden hade jag kommit igång med löpning och styrketräning igen och var nog i mitt livs form. På min första undersökning på kliniken berättade de för mig att jag har den hormonella sjukdomen PCO. Dvs obalans med könshormoner och ingen mens eller ägglossning. Och chanslös att bli gravid på naturlig väg Varför hade ingen tagit reda på det innan? Inför inseminationen skulle jag börja med sprutor för att få äggen att växa och slutligen lossa. För att detta skulle fungera fick jag säga byebye till mina löparsatsningar vilket är ett av de svåraste beslut jag tagit. Kanske låter jätteknäppt att ta upp det på en IVF-blogg, men det är viktigt för mig. Jag hade ju ingen längtan efter barn utan gjorde ju mest detta i förebyggande syfte. Jag var ju i så bra form och hade stora planer på tävling inom löpning. Ett tag var jag på G att inte tacka ja till min köplats. Men nånstans i bakhuvudet visste jag att det är nog bra att börja försöka nu. Sånt här kan ta tid. Så efter mycket ångest, velande, sömnlösa nätter och tårar bestämde jag mig för att lägga mig själv och mina mål på hyllan ett tag och ge mig in i den här karusellen fullhjärtat. Nu är det juni och har tryckt hormoner i ett halvår konstant. Min kropp är inte vad den brukade vara och ungefär lila pålitlig som i 14-årsåldern. Jag har gjort 2 misslyckade inseminationer och nu är jag på ett annat ställe för IVF, provrörsbefruktning . Resan fortsätter... Håll tummarna! ++++++++++++++++++++++++++