En ganska så bra dag

Ja, denna dag har varit helt ok. Det är lustigt hur det går upp och ned. Igår grät jag mig till sömns och tyckte allt kändes deppigt. Hade svårt att sova utav fruktansvärd mensvärk. Har hört att värken blir värre av alla medicinerna man tryckt i sig under stimuleringen.
Idag däremot mår jag bra och känner att jag vill ta nya tag och lägga misslyckandet bakom mig. Klart att det kommer gå bra! Det är ju inte vanligt att man lyckats på första försöket...
 Jobbade några timmar, vilket för mig är ett väldigt bra sätt att glömma, eller iallafall, inte tänka på just då. Jag gillar verkligen mitt jobb och det gör mig glad att jobba och vara med mina kollegor. Stackars dem förresten, de måste tro jag är dödsjuk eller nåt. De vet inte om min situation, men det är svårt att hitta ursäkter hela tiden för att springa till läkaren, gå på "möten" etc.

Efter jobbet fick jag till lite lätt träning i 30 min. Känns bra sedan det var några dagar sen. Min kropp är verkligen inte med mig utan jag får rätta mig efter den. Känner hur mina muskler försvunnit och lösa delar kommer fram... Men så är det just nu. Skall foka på promenader framöver och vid nästa försök.

Efter jobb och träning var jag runt på stan med min man. Det fick mig också att glömma även om vi pratar om det mycket hela tiden. Han är bra, hjälper mig mycket och stöttar. Förstår att det är svårt för honom att verkligen förstå vad jag går igenom, även om han också går igenom en IVF. Fast på ett annat sätt. Han får nog ta en del skit av mig ibland. Mitt humör är nog sisådär. Ibland tycker jag synd om honom. Kunde inte han fått en fertil fru som bara ploppat ut ett barn åt han? Det skall ju vara så lätt. Naturens enkla lag.
Han frågade mig och jag skulle kunna tänka mig att adoptera. Gud, vad det känns långt bort, och just nu (detta får jag väl äta upp sen), så är mitt svar nej. Om jag skall ha ett barn skall det vara mitt. Min barnlängtan är ju fortfarande inte överväldigande, även om det smyger sig fram mer och mer. Men jag sörjer också mitt "riktiga" liv och att vara i denna parallell-process. Jag blir rädd och vill inte tänka på om allt detta tar år och jag får vänta med att komma tillbaka med min träning där jag var för 6 månader sen. Löjligt att tänka på det tänker nog många, men det är mina tankar och känslor.

Självklart går tankar, kunde man gjort ngt annorlunda? Vet att de kommer fråga det imorgon. Egentligen så tror jag inte att man kan göra så mycket för att bli gravid eller lättare bli gravid. Visst jag förstår att maratonlöpning eller spritorgier inte är att rekommendera, men det står så mycket överallt och alla tycker så mycket. Inget kaffe, inget sötningsmedel, inga hopp, bra med sömn, ingen stress, ingen sol, bra mat, normal vikt, folsyra etc etc. Det känns ju helt otroligt att man faktiskt kan bli gravid kan jag tänka ibland.

Imorgon är TD (testdag). Känns waste att ta det där testet, men jag antar att de på kliniken vill ha det.
Det är konstigt. I början av ruvningen kände jag typ att jag var gravid, men så plötsligt en dag, tror det var onsdag, så kände jag mig bombsäker på att jag inte var det. Och sen två dagar senare kom mensen. Intuition va?
Jag skulle gärna vilja en FET innan semester. Kanske är bra att ruva när man är ledig.

Vi får se imon. Godnatt.