Nu börjar jag!

Blogga iallafall...resan mot plusset har jag hållt på med ett tag. Allas resa är olika. Såklart. Varför jag känner att jag vill dela med mig är dels för att få skriva av mig, men också för att visa hur det går för mig. Vem är jag då? Jo, jag är en tjej, 29 år, gift med mannen jag varit ihop med i 9 år. Jobbar med hälsa och min passion i livet är rörelse! Senaste åren har löpning varit mitt fokus och har även sprungit maraton, millopp etc. Hade en plan att satsa och börja tävla på allvar tills det här kom upp med barnlöshet...Allt började för tre år sedan när jag var utomlands och hade missat att ta med mina p-piller. När jag kom från semestern bestämde jag mig för att inte börja äta dem igen. Inte för att jag och mannen planerade barn. Nä, det har vi egentligen aldrig planerat. 18 mån senare hade jag fortfarande inte fått igång min mens och sökte upp en gynekolog. Där trodde man att mensfrånvaron berodde på mina maraton och jag fick tipset att sluta springa. Viktigt att säga är att jag alltid varit normalviktig; väger ca 55 kilo till mina 160 cm med en fettprocent på runt 21 %. Helt normal alltså! Så jag fick lägga ned mina långdistanssatsatsningar vilket var supertråkigt. Ett halvår senare (nu är vi sommar 2011) fortfarande ingen mens och ingen mens får jag remiss till gynspecialist som inte hittar ngt fel på mig eller min man. De rekommenderar att även om vi inte planerar barn just nu kan det vara klokt att börja försöka och ställa sig i kö till insemination och slutligen provrörsbefruktning. Just då tyckte jag det var lite tokigt men tog läkarens råd och ställdes i kön. Vi ville ju inte ha barn just nu och vadå, skulle inte vi kunna få på naturlig väg?? Tiden gick och i december 2011 blev vi kallade till insemination. Under tiden hade jag kommit igång med löpning och styrketräning igen och var nog i mitt livs form. På min första undersökning på kliniken berättade de för mig att jag har den hormonella sjukdomen PCO. Dvs obalans med könshormoner och ingen mens eller ägglossning. Och chanslös att bli gravid på naturlig väg Varför hade ingen tagit reda på det innan? Inför inseminationen skulle jag börja med sprutor för att få äggen att växa och slutligen lossa. För att detta skulle fungera fick jag säga byebye till mina löparsatsningar vilket är ett av de svåraste beslut jag tagit. Kanske låter jätteknäppt att ta upp det på en IVF-blogg, men det är viktigt för mig. Jag hade ju ingen längtan efter barn utan gjorde ju mest detta i förebyggande syfte. Jag var ju i så bra form och hade stora planer på tävling inom löpning. Ett tag var jag på G att inte tacka ja till min köplats. Men nånstans i bakhuvudet visste jag att det är nog bra att börja försöka nu. Sånt här kan ta tid. Så efter mycket ångest, velande, sömnlösa nätter och tårar bestämde jag mig för att lägga mig själv och mina mål på hyllan ett tag och ge mig in i den här karusellen fullhjärtat. Nu är det juni och har tryckt hormoner i ett halvår konstant. Min kropp är inte vad den brukade vara och ungefär lila pålitlig som i 14-årsåldern. Jag har gjort 2 misslyckade inseminationer och nu är jag på ett annat ställe för IVF, provrörsbefruktning . Resan fortsätter... Håll tummarna! ++++++++++++++++++++++++++