Dagarna flyter på och jag känner mig mer och mer som mig själv. Tror att äggstockarna har gått tillbaka till sin normala storlek och hormonerna som jag tagit börjar gå ur kroppen.
Igår var den en på jobbet på jobbet som frågade om jag var ok eftersom jag inte verkat som vanligt under veckan. Det var som ett slag i magen och jag bröt nästan ihop efter. Svarade något i stil med att jag sovit lite dåligt och så... Märks det alltså på mig? Är jag inte som vanligt? Jag gör allt jag kan för att hålla skenet uppe, men jag har också under veckan känt av att jag inte varit helt 100. Har känt mig lite disträ, glömsk och nästan varit lite yrslig, men jag vill verkligen inte att det skall gå ut över personalen.
Självklart är jag ledsen över att jag har svårigheter att bli gravid men jag sörjer också att mitt liv inte blir vad jag hade tänkt att det skulle bli.
Jag känner mig som i ett vakum just nu. Varken framåt eller bakåt. Vet inte vad jag skall göra riktigt. Vet inte om jag är ledsen eller glad, deprimerad eller lycklig, pigg eller trött. Känner mig liksom tom, vilket är så olikt mig hur jag är. Vanligtvis alltid framåt. Ett hinder är aldrig ett hinder utan mer en utmaning! Man klarar allt man vill. Det har varit mina motton.
Jag måste ju tro på att allt detta kommer att leda till ett plus så småningom, men självklart finns oron där och försöker sätta sig fast på min axel och viska i mitt öra, men varje gång puttar jag ner den. Det kommer gå bra. Det kommer gå bra. Men hur skall man förlika sig med att inte kunna påverka? Kontrollfreak som man är.
Tittade på denna kortfilm som sändes på SVT igår
http://www.svtplay.se/video/150806/liv-lust-langtan
Bloggen är ett bra sätt att få skriva av sig. Ibland orkar man inte prata och förklara. Alla som vet är så snälla och omtänksamma och jag förstår verkligen att den första frågan som blir när man träffar mig eller ringer mig är "Hur mår du?" "Hur har det gått?", men ibland önskar jag att ingen visste. Så man slapp förklara. Både för deras skull och för min skull. Jag orkar inte bara vara en IVF-patient.
Fast man behöver stöd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar