Ångest

Först kom glädjen med positivt gravtest men ju mer dagarna går märker jag vilken ångest jag faktist har. Jag är så otroligt nojig att detta inte kommer funka och jag vet inte vad jag skall göra för att orka hålla ut till ultraljudet den 14/10. Vad gör man om man inte hör hjärtljud? Skall jag börja om då. I dagsläget vet jag inte om jag klarar det. Jag vet att man skall tänka positivt och man kan inte påverka. Men jag märker hur det påverkar mig. Jag mår inge bra, känner mig labil och sover knappt på nätterna.

Jag inbillar mig att jag inte har så mkt gravidsymtom heller just nu. Visst jag är trött, men jag sover ju inte. Är lite fumlig och disträ men också det beror nog på sömnen. Har haft lite lätt molande värk i helgen och mina ömmande bröst blir mindre och mindre ömma. Inbillning, normalt, onormalt-jag har ingen aning!

Långsamt framåt

Ok om jag fattat det rätt är jag alltså 5+2 då ÄP skedde 3/9? Just nu mår jag helt ok fast jag är så sjukt trött hela tiden. Är känslig för lukter med. Typ alkohol och matos får mig att vilja kräkas och dessutom har jag humörsvängningar så jag skulle kunna labba till mannen som just ju sitter bredvid mig och luktar vin...

Vi håller ju även på med adoption parallellt med IVF och vi har kommit en bra bit och är just nu i skedet att få skicka våra ansökningar till Taiwan. Ca 2 år har de sagt efter det. Även betalt 90 lök... Är det inte typiskt att man blir gravid i detta skede? Ringde till adoptionsbyrån och de var supersnälla och vi får stå på "hold" tills 12 v har gått och då skall vi höras igen och fortsätta att stå på hold ända tills barnet är fött. Jag vill ju så gärna adoptera också. Vi har ju gått igenom denna adoptionsprocess som på så många sett varit så mkt bättre än ivf-karusellen. Den processen har fört mig och min man mer samman med alla utredningar, terapin vi gått i, föräldrakurs och skrivna brev om vårt liv. Nåja, tar en sak i sänder. 

En anna sjuk grej jag kom på är att den 3/9 år 2003 träffades jag och min man. Då vi firade vår 10-årsdag var den dag som ÄP:t skedde och också befruktningen...och för första gången efter alla försök gick det nu vägen. Nästan så man börjar tro på ödet... Fast det gör jag faktiskt redan när jag tänker efter ; ).

Hur räknar man??

Dagarna går och det är faktiskt väldigt jobbigt. Jag är så nervös att detta inte skall funka och när jag vet att det är så många veckor kvar tills vi skall på vårt första ultraljud så får jag typ panik. Jag har såklart fortfarande svårt att ta in det faktum att jag faktiskt lyckats att plussa. När skall någon ta denna lycka ifrån mig. Nånstans har jag alltid känt att det inte kommer funka för mig...kanske ngn överlevnadsgrej typ. Nåja, inte så många nära vet om det, förutom de som läser bloggen ; ) och såklart är alla glada för min och min mans skull. Jag är så sjukt trött hela tiden, men sover helt ok. Har även väldigt ont i brösten. Annars mår jag nog bra skall jag säga, det onda i magen har släppt men jag känner mig känslig i magen på ngt sätt. Är fortfarande lite svullen. Har börjat promenera en del och varit och tränat lite lätt. Känns bra att få komma igång-har blivit stel i kroppen.

Förresten alla ni IVF:are som har dunderkoll-hur räknar man graviditetsveckorna? Idag är det 3 veckor sedan och 1 dag sen ÄP och då 21 dagar sen ET.

Äntligen!

Ok. I fredags var testdagen. Och jag plussade. Har aldrig gjort det innan så kunde knappt tro mina ögon när jag såg två sträck komma fram på testet. Gjorde direkt 2 nya test och frågade min man om jag såg i syne. Nej vi konstaterade båda 2 att det faktiskt var tydliga streck. Herregud, vi visste inte vad vi skulle säga. Så det är alltså möjligt. För att säkerhetsställa lite extra har jag totalt gjort 5 test. Ett digitalt som det sista nu här måndag morgon och jag är gravid! Äntligen svarar min kropp och dessa fruktansvärda veckor med gynakuten-besök har gett lön för mödan. Jag tror fortfarande att jag varit överstimulerad.  På kliniken vart de ju glada såklart och vi bokade ultraljud om 4 veckor. Skall trappa ned Progesteronet även om jag skall ta det tom v 12.

Helgen har varit bra. Känner mig ganska så hormonell och varit ganska lättirriterad och trött. Sjukt öm i brösten. Har även varit sugen på leverpastej och bacon (?!), men nej-inte ätit. Över min döda kropp. Har jag inte ätit på vet inte hur länge. Blä. Fast jag är fortfarande sugen på det.

Jag är också, samtidigt som jag är glad, så fruktansvärt orolig för missfall. Inget man kan påverka men jag känner klumpen i magen. 10 låååånga veckor framför oss nu. 

Kanonkula

Min mage ser ut som en kanonkula. Fick tag på kliniken igår och bad om råd för vad jag skall göra. Jag har ju fortfarande ont, även om mindre. Magen är svullen och inte bara buken utan hela magen. Har googlat lite (vet man inte skall googla diagnoser...) och det jag kan tyda är överstimulering men mina tidigare provat har inte visat på det. Men jag har just smärta i äggledarna, svullen mage, illamående och har gått upp ovanligt mkt i vikt i troligtvis vätska. 

Nåja på kliniken sa de att om jag har fortsatt svullen buk och upplever det svårt att andas (hade svårt med djupa andetag i söndags), så behöver jag komma in och bli tömd på vätska. Hjälp, det vill jag inte! Jättejobbigt! Nä, då fortsätter jag hellre vara kanonkula. Att göra ett sådant dränage är ju heller ej en garanti att det blir bra. Kroppen kan ju direkt samla på sig vätska igen. För övrigt så sa de på kliniken att de kan vara ett gott tecken att jag fortfarande har ont då det kan vara så i slutet då ägget skall fästa. Bra grej att säga för att lugna. För övrigt är jag sjukt trött på att inte bli hjälpt av dem. De säger inget nytt utan drar samma sak varje gång vi pratar. Tror de inte att man som patient under 2 år hos dem med en massa liknande försök har koll på symtom, dagar och diagnoser. Suck. Surkärring har man blivit på kuppen-inga konstigheter. 3 dagar kvar till TD. 

Ganska lugn helg. Lite ont och jäkligt svullen mage. Inga kläder passar snart. Är det vätska eller? Jag ser ut som jag är i 5e månaden. Kör mkt baggystil för tillfället. Folk måste ju undra. 

Nu är det månd med nya tag. 4 dgr till TD. Hinner jag få mens innan..? Någon frågade mig om jag kände mig gravid. Öhhhh, hur känns det? Progesteronet jag tar (hormonerna) just nu ger bland annat följande biverkningar: trötthet, illamående, ont i brösten så det är ju svårt att veta. För övrigt har jag såklart de andra biverkningarna man även kan få som akne och då svullen mage. U gotta love it.

Just nu har jag sjukt ont igen. Skall det aldrig ta slut. Trodde det var på väg att bli bättre. Måste ringa kliniken nu.

Bättre och bättre

Jag vågar nog säga att jag börjar bli bättre! Inatt också bara ett krampanfall som var ganska kort och idag mår jag ganska ok förutom att jag känner mig och ser ut som en zombi. 1 vecka utan sömn är ej ok. Idag är det dag 9 på ruvningen och jag vet inte riktigt vad jag känner med det. Vet inte vad som är biverkningar eller sviter av veckan. Magen är bra svullen och kläderna sitter tight. Nog lagt på mig en hel vätska. Har inte heller tränat eller typ tagit många steg och känner mig stel som en stubbe. 

Jag har ju fått restriktioner på mitt kaffe och jag är faktiskt jätteduktig om jag får säga det själv. En kopp på morgonen sedan håller jag mig!

Har också funderat på lite saker som att just nu känns det som om jag bara är denna IVF. Allt kretsar kring det. Det är det alla ringer och frågar om (tack för ert stöd!) och det är typ det jag pratar om också. En grej som är kul som inte har med IVF att göra är att jag fått min f-skattsedel för att kunna jobba som PT/löpcoach! Sedan skall jag London i slutet på okt. Kul!

Dag 8

Idag har jag varit full. Typ. Vaknade kl 07 efter en halvbra natt. Bara ett intensivt anfall som höll mig vaken till 02. Sen mest lite molande värk. Man e ju härdad nu så vanlig smärta e meseri. När anfallet kom inatt hade jag sparat en morfinliknande tablett jag fick sist på akuten. Vet inte om det är den som gör att jag känt mig berusad. 

Iallafall när jag vaknade kändes det som

om jag hade bomull under fötterna och allt snurrade. Mådde även illa och ramlade snabbt i säng och sov 3 h till. Vid 10 kände jag mig fortfarande full och fumlade runt hemma och tappade grejer och var allmänt snurrig. Hällde lite saft i kaffet istället för mjölk tex. Tog mig till

jobbet och på vägen ringde jag kliniken men de visste inte vad de kunde vara utan skulle återkomma men när de sen ringde igen kunde jag inte svara. Nu såhär på kvällen känner jag mig lite seg i huvudet men det kan ju även bero på att jag har sömnbrist..?

Afraid of the dark

Var några timmar på jobbet igårkväll. Känns skönt att få göra ngt, är trött på att bara ligga ned och vila. Det är ju ändå inte så att det gör mindre ont när jag ligger ned, snarare tvärtom. Det är ju på nätterna jag fått mina jobbigaste "anfall". Jag var nästan rädd att gå och lägga mig igår kväll eftersom jag fasade för att jag skulle vakan av smärtor. Det har jag gjort senaste 4 nätterna. Mycket riktigt, även om jag inte hunnit somna, så small det kl 23.30. Det gjorde så sjukt ont, känns som den jävligste mensvärken du kan tänka dig och känns som om någon skall ta dina äggstockar och dra ut dem. När det hade hållt på mer än 30 min väckte jag min man och bad han ringa en taxi och vi åkte in till gynakuten. Jag kunde inte gå utan fick bli hjälpt in i taxin och jag låg under resan på golvet och skrek. Det är inte ofta jag tappar det, har hög smärttröskel, men den här smärta är helt sjuk.

Väl inne på akuten fick jag vänta en timme och på den timmen hade smörtorna gått ned och under undersökningen konstaterade de inget nytt. De känns som om de inte tar på allvar hur jäkla ont det gör. Jag är redo att "checka ut". Att jag har ett embryo i mig är typ nästan oväsentligt, då jag bara måste bli kvitt denna smärta. Efter några timmar skickade de hem mig. "Håll ut- det kan vara såhär i en vecka till". HUR FAN SKAL JAG FIXA DETTA EN VECKA TILL?!?!?!?!?

Jag är igång!

Jag var på bloggen igen och jag försvann från den. Hade inte tänkt börja blogga, men nu känner jag att jag kanske skall göra det ändå. Den här omgången av IVF nr 2 har kommit att bli lite, om jag får kalla det för, "speciell" och jag känner att det är viktigt att dela med mig. Och sen även få skriva av mig.

I tisdags för en vecka sedan gjorde jag en ÄP som gick, vad jag trodde, himla bra! Inge ont under ingreppet. Fick ut 8 ägg. 1 sattes in i torsdags och resten odlades till blastocyster. Dock efter ägplocket blödde jag en del vilket jag inte gjorde förra gången men de sa att det var normalt. Hade även mer ont efter och även på torsdagen efter insättningen. Också normalt fick jag höra. Nu ruvar jag alltså på ett embryo och är nu idag inne på dag 6. Tar hormoner, Progesteron, för att skapa en bra miljö i i livmodern.

Nu till det lite speciella med denna omgång. Hade fortsatt ont i fredags, men inte så att jag inte kunde jobba eller träffa vänner. Dagen därpå var jag på stan och kollade när vänner sprang Tjejmilen och som en blixt från klar himmel fick jag världens krampanfall i buken. Kändes typ som den värsta menssmärtan man kan tänka sig. Jag fick lägga mig ned mitt på gatan och var på väg till gynakuten. Det släppte dock efter ca 1 h och eftersom det var kö till akuten och i samråd med en sjuksköterska bad de mig åka hem och vila. På natten kom det igen, och igen, och igen. Det är sådana intensiva smärtor som jag skulle klassa som en 8/10 på en smärtskala och jag mår illa och vill skrika rakt ur när de kommer. De håller i ungefär 10-30 min och sen vips är de borta. De kommer på natten och jag har inte sovit mycket senaste dagarna. Igår var jag inne på Huddinge och de konstaterade att jag har blod från äggstockarna/äggledarna och har mycket vatten däromkring. Detta är sviter efter äggplocket och är tydlingen inte så ovanligt, men jag kan tycka att det är konstigt att jag inte fått info om det då (???).  De kunde inte hjälpa mig utan bara "hålla ut". Det trycker liksom på med all vätska och det är det som gör att det krampar. Kroppen kommer läka ut och ta hand om blodet och de kan hålla i sig 1-2 v till. De ville att jag skulle sjukskriva mig och ta det lugnt. Inatt kom det igen och nu på morgonen hade jag nog det värsta krampanfall jag varit med om. Det gör så ont att man blir galen. Känner mig redo att kasta ut mig själv genom fönstret. Att det dessutom är ett embryo i mig som skall försöka fastna, gör ju att man bara får ta Alvedon och det hjälper ju typ noll. Känns inte heller som om det ser ljust ut med dessa komplikationer och chansen att det fastnar. 

Någon som haft samma komplikationer? Just nu går mina tankar att lägga ned allt. Jag är helt slut i kroppen av konstanta krampanfall och ingen sömn på flera dagar. Det kan inte vara ok att man skall gå igenom allt detta.