Klart jag är gravid

Sovit skitkasst inatt. Igen. Vaknade vid 4 och var vrålhungrig och låg en timme och försökte stå emot innan hungern tog övertaget och jag gick upp och gjorde knäckemackor. Jäkligt dålig vana. Lyckades vid 6 somna om och sov oroligt ngn timma till. Vaknade sen av att jag var hungrig-hur är det möjligt?? Kände mig som en zombie och lade mig igen men utan att kunna somna. Vid 10 ringde min härliga och så otroligt positiva vän som även är gynekolog och peppade mig att vi skulle ses för en promenad i det härliga höstvädret. Jag hade lovat mig själv att träna idag men när jag låg där trött och äntligen mätt i sängen hade jag redan kommit på ursäkter att träna. Men peppsamtalet och lite brådis med tiden gjorde att jag hoppade upp, drog på mig löpartightsen (som för övrigt är sjukt tighta just nu med tanke på mina 5 kg upp) och stack ut på en 8 km löprunda runt Årstaviken. Tungt från första till sista löpsteget men ändå härligt. Att komma ut och träna ger en verkligen positiva tankar. "Jag klarar detta" "

Graviditeten kommer funka" gick som mantran i mitt huvud. Väl hemkommen efter lång tid (sprang väldigt lugnt) gjorde jag ett gravtest för att få se "Gravid"

på stickan och kände mig ännu mer peppad. Har även idag mått litelite illa, vilket jag inte gjort innan och har för första gången igen på 2 veckor haft sjukt ömma bröst. Symtom? Jajamen! 

Det blev även en fin promenad och såklart pepprar jag min gynekolog-vän med frågor som jag alltid får lite dåligt samvete över. Vet att man alltid blir lite trött att få jobbfrågor privat. Det får ju jag och det är ofta ganska tjatigt. Nåja, härlig promenad och god vegetarisk lunch och jag känner mig mer glad än nånsin. Och gravid.

En sak som kanske inte är så bra är att jag bråkat med min man. Mycket. Jag vet att mitt tålamod är kort just nu pga av allt och jag är nog lite skräcködla ibland men har har inget som helst tålamod med mig och jag känner att han nästan provocerar mig och kan säga "ja, nu är du sådär bitsk igen-var tyst". Istället för att kanske bara förstå varför, låta mig hållas och vara tyst. Inte kleta in det i ansiktet på mig, att jag överreagerar ibland. Fick iallafall ett utbrott igår där jag sa hur jag kände. Fattar att det är sjukt svårt för honom men för mig är det ngt helt annat och han måste faktiskt ha extra tålamod och överseende just nu. Han är borta i helgen och det känns faktiskt bra. Jag behöver space. Och jag tror han gör det med. Så han slipper skräcködlan.