It's out

Livet är bra sjukt. Igår em bestämde jag mig för att ta cytotecen och göra aborten. Hade tänkt vänta till helgen men kände jag ville göra det så snart som möjligt. På kliniken i måndags konstaterade de att fostret minskat, typ skrumpnat ihop och jag fick med mig piller hem. Lite smärtstillande och då Cytotecen. De tyckte man inte behövde vara kvar där när man gjorde det.

Iallafall när jag låg där på soffan på kvällen tänkte jag på hur skevt livet kan vara. Här kämpar man för att bli gravid. Och en dag, 3 år senare är man det. Så glad men vågar inte visa det ens för sig själv med rädsla för ett misslyckande. Vilket det också blir 6 veckor senare. Och nu ligger man där på soffan, just tagit piller som skall tvinga ut det där fostret man så länge hoppas på skall fastna. Är det inte skevt? Hur klarar man det? 

Det var fruktansvärt med aborten. Det tog många timmar, typ 4  innan det började kännas något. Det började med molande värk och att jag började känna mig febrig. Sen fick jag frossa och låg och skakade och den molande värken övergick i pulserande krystliknande värkar. Det gjorde ju så fruktansvärt ont trots de smärtstillande jag tagit. Jag visste inte om jag skulle ligga, sitta, stå, gå, kissa eller spy. Det började blöda lite och sen mer och mer. Jag hade en massa värmeflaskor på magen och värken höll i till klockan 01.30 då den avtog lite och jag däckade av ren utmattning. Vaknade ngn timme senare av att jag kände att det blödde ännu mer. 

På morgonen kändes det däremot helt ok men känner mig öm i magen och jag blöder fortfarande men det kan man tydligen göra någon vecka. Är glad att det iallafall är gjort för det var hemskt. Skulle inte önska det till min värsta fiende. Nu skall jag läka och nästa försök är först om ca 2 mån.