Blä

Ursäkta frånvaron av inlägg men jag är så jäkla less på att älta det här misslyckandet. Jag är skitledsen och känner mig tom. Lite ångest eftersom det känns som om den här karusellen aldrig tar slut. Igår var jag med en kompis som är gynekolog för att göra ett nytt ultraljud för att se ngn skillnad från i måndags.  Vi tog även blodprov i onsdags och igår för att se Hcg-halten i blodet och hur den förändras. Vid en graviditet skall den öka på 2 dgr. Är det samma hormonnivå eller mindre tyder det på avstannad graviditet. Halten på onsdagen visade på att jag var i ca v 7, men jag skal ju vara mitten av 8. Vid andra provet igår var den densamma-dvs det vi misstänkt : ( hon kunde inte heller hitta ngt foster/embryo vid ultraljudet. Som sagt, kanske inga nyheter men kändes bra att få det svart på vitt en gång till. Barnmorskorna i måndags var ju så fumliga och pratade inte klarspråk med mig även om jag förstod vad som skett. Skall ju till Huddinge på måndag ändå och troligen kommer jag då få abortpiller. Någon som har erfarenhet av dem? Gör det ont? Bör man stanna på kliniken när man tar dem? Jag är så sjukt rädd för att det skall göra ont. Min "kvot" av ont har fyllts de senaste månaderna...

Alla mina vänner som vet om stöttar mig mycket i detta vilket såklart känns superbra. Har även blivit at 2 på jobbet vet då de "kom på" mig på kontoret sitta gråtandes. Försökte att inte säga men när de började prata om att de trodde jag gått in i väggen och var så stressad, kände jag att jag inte kunde ljuga och låta dem tro det. Känns helt ok.

Min och min mans relation är sämre än någonsin. Vi pratar typ inte. Jag fixar inte att prata med honom just nu. Han mår såklart superdåligt, det ser jag, men han är sämst på att bearbeta det. Han vill inte prata med någon och mer förtränger det. Jag fixar inte att försöka lyfta upp honom just nu. Det blir bara för mycket. Självklart skall man ju just nu vara starka tillsammans, stötta och peppa varandra och INTE bråka. Det tar ju sjukt mkt energi, men jag pallar inte. Vill bara hålla mig borta från honom. Han tycker ändå bara att jag är bitsk, jobbig och på dåligt humör så det kanske är bra för honom också att vi inte pratar.

Jag gör liksom allt jag kan för att hela tiden tänka positivt och inte bli destruktiv men gång på gång faller man dit. Upp igen-ned i diket, upp och ned. Jag skall försöka ta några veckor att peppa mig själv med bra tankar, göra roliga saker, bygga upp min kropp lite med extra träning, kanske försöka gå ned dom där j-a kilona man lagt på sig helt i onödan. Just nu är jag hemkommen från gymmet och det är första passet på 2 månad som det känts bra. Det ger en en massa endorfiner och styrka att klara av dagen.
Jag känner mig inte det minsta gravid längre. Inget molande i magen, inte så trött (men sover fortfarande typ ingenting), lukter och smaker är som vanligt igen, inte illamående, brösten gör inte ont längre. Dock har jag inte fått ngn blödning. Än.

När får jag göra nästa FET tro? Jag hoppas på ASAP.