Min kropp är verkligen inte med mig även om jag inte tar några hormoner och har gjort aborten. Jag har skrivit tidigare att jag har lagt på mig under den här processen. Kanske 5 kg. Minst. Brösten är enorma. Kan inte kolla på dem. "Det är väl inte så mycket eller så farligt?" tänker ni. Men det är det för mig. Det var ju ok när man var gravid men det är inte ok när man inte är det. Det mesta sitter på magen och jag kan typ inte kan ha nästan några av mina kläder längre, men det värsta är att jag har liksom svårt med att identifiera mig med den jag ser i spegeln. Det är inte jag och ännu mindre den jag vill vara. När jag ser mig själv vill jag helst bara lägga mig ned under täcket och gömma mig. Jag jobbar ju med hälsa, mat och träning och trivdes (innan) bäst på gymmet och löparbanan. Där skäms jag nu för att vara. Träningskläderna sitter konstigt, jag tränar som en pensionär och jag kommer ofta på mig själv med att fundera på varför andra människor tror jag blivit så rund. Vad hände med henne???? Jag vet att de tittar och tänker den tanken kan fullständigt att knäcken på mig. Jag vet att omgivningen först kanske tänker att jag är gravid. "det vore ju på tiden får jag höra".
Jag hatar gnäll. Är du inte den du vill vara eller har den kropp du vill ha-gör ngt åt det har varit mitt eget motto. Men nu kan jag inte det och det ger mig ångest. Inte ge mig det där "dåliga-ideal-i världen- tjafset-skapar -dålig självkänsla hos tjejer bla bla bla. Jag vet precis vad jag mår bäst (fysiskt och psykiskt) av och det är bannemej inte detta.
På jobbet är det ännu värre, där vill jag ännu mer ta på mig det där stora täcket och bara försvinna. Arbetskläderna också för små och jag kan verkligen se hur kunderna granskar min mage. Det tror jag bara inte utan det vet jag. Några har faktiskt frågat rakt ut om jag är gravid. I onsdags kom en äldre kund till mig fram och sa "oj vad du ser annorlunda ut (läs tjock)! visst är det på gång där inne?".Jag svarade med ett litet småskratt att oj nu förstår jag inte. Men jag kände mig ledsen efteråt. borde jag sagt "he det var ngt där inne tills häromdagen då jag upptäckte att det var dött". -nej det kan man ju inte säga... Eller?
Jag vill försvara mig men det kan jag inte för jag vill inte berätta. Jag känner mig misslyckad och skäms. Ett misslyckat "blivit på tjocken".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar