Jag vänder sorgen över misslyckade försök och tränar mycket och har det kul. Så härligt att få springa på morgonen och hänga på gymmet. Men helsike vad kroppen har stelnat och blivit svag. Förstår hur man känner sig när man är otränad och skall börja. Det gör ont, man blir totalt slut och det krampar i halsen när pulsen går upp för fort. Jag vet ju hur det känns när det är himla bra och kan ju ta med mig det, men jag fattar att man ger upp i början av denna anledning. Jag försöker att inte sätta prestige i det jag gör utan vara glad att jag får träna lite nu innan nästa ruvning.

Nu skall jag gå o stå lite på händer!