Igår var det midnattsloppet här i sthlm. Ett fantastiskt roligt lopp som går på kvällen igenom Södermalm, men fy vad jag saknar min löpning. Jag skulle ju springa där och vara bland de 10 bästa tjejerna i år! Förra året var jag plats 57...
Istället stod jag igår på andra sidan och drack öl, haha (lugn det var alkoholfri öl). Jag vet att alkohol och IVF inte rimmar.
Det som gör mig mest orolig just nu är hur lång tid allt kommer att ta. Om det över huvud taget kommer att funka. Hade det gått på första försöket hade jag fött i oktober och kunna stå på banan i januari... Vet att det är knäppt att tänka så, men ändå. Nu har jag inte sprungit med min löparklubb sen januari och tiden går fort. Har försökt hålla kontakt och vara funktionär på lopp, men det är också svårt. Typ som att man känner sig utanför. Kan inte vara med fast man vill. Alla är ju så snälla och förstående men man känner sig ändå lite mobbad.
Dock har jag ju gjort ett val att ge mig in i detta och kämpa med IVF och då fått "offra" min dröm.
"Ja, men det kommer vara värt det. Ett barn är det finaste som finns och det mest betydelsefulla i världen".
Jag håller med, men problemet är ju att det blir ju inga barn på alla försök jag gjort och då kan det ibland kännas lite kluvet.
Lite betryggande är det dock att se Evy Palm som sprang Sthlm maraton 67 år gammal och kom typ på 3e plats eller nåt. Jag kommer bli världens bästa löpare sen när jag får springa tror jag för jag kommer ge allt!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar