Det är ju svårt det här med om man skall berätta eller inte för folk vad man går igenom. Eller är det inte så svårt egentligen? Är det tabu att berätta att man är ofrivilligt barnlös? Skall man skämmas lite? Eller skall man inte berätta för att folk inte skall tycka synd om en och blir obekväma i situationen? Jag är ju själv där och väljer att inte berätta för vissa, tex de på mitt jobb, min tränare, vissa vänner/släktingar. Jag har valt att säga att jag "gör en grej" (låter inte alls konstigt) eller att jag går på en behandling. Problemet är att jag märkt att folk då kanske tror jag är sjuk, men jag har liksom tyckt att det har varit bättre. Visst är det knäppt? Jag vill hellre att min tränare skall tro att jag är sjuk och går på en behandling och därmed måste ta en paus i tävlandet istället för att bara säga som det är; att jag är typ snart 30 år, funderar på att skaffa barn vilket inte går och försöker därför med IVF. Gahhh! Vad trött jag blir på mig själv när jag tänker på det! Dessutom hatar jag att inte vara ärlig.
De flesta som håller på med IVF är ju anonyma, men sen när de som lyckats bli gravida då kan man berätta för alla vad man gått igenom...så kommer jag väl (förhoppningsvis!) också att göra...
Idag tänkte jag på att jag kanske skall låta ALLA få reda på vad jag gör. Det kan kanske hjälpa andra att förstå att IVF inte är så ovanligt idag ändå. Men sen så tänker jag på att om jag låter alla veta så är det säkert det första det kommer fråga mig när vi ses och kanske berätta om misslyckade försök.
Nej, efter många om och men fortsätter jag att hålla på det.
Jag tänker också så; att det är bäst att inte berätta (för i mitt fall ALLA) tillsvidare. Det skulle känns jobbigt att behöva svara på frågorna och veta att andra vill veta hur det har gått. Det är ju inte skämmigt på något sätt, men sorgen att inte få det man mest av allt önskar, vore för jobbig att prata om med familj och vänner känner jag.
SvaraRadera