Kroppen VS mig 1-0

Hur jäkla mycket otur kan jag ha?! Är det förutbestämt att jag skall ha så här svårt med att få barn? Man börjar ju undra...

Jag har ju skrivit innan att jag känt mig så otroligt påverkad hormonellt fortfarande. Känner mig inte kanske gravid men typ som under hormonstimulerig. Kroppen hänger inte med. Fortfarande svullen, brösten spända och stora, trött, kissignödig jämt, humör som en geting. Har ätit lite, inte bantat, men försökt hålla igen och tränat och rört på mig jätte som fasiken men kroppen svarar inte. Trodde det var ngt fel på

vågen när jag ställde mig nu på den efter 3 veckors slit. Inte ett jäkla skit! Men det var väntat. Har känt detta. Idag var jag på kontroll på Huddinge igen och mycket riktigt. Knappt ngt har kommit ut vid senaste aborten som jag gjorde. Fick 2 alternativ, ta Cytotec igen eller göra en skrapning. Jag valde Cytotec. Vill helst inte göra ett kirurgiskt ingrepp. Fan, inte nog skall det vara svårt att bli gravid och fortsätta vars det, det skall även bli svårt att bli av med det döda embryot! Jag orkar inte mer snart. Skall  jag ge upp och tillbaka in i adoptionsprocessen? Jag lever inte just nu känns det som. Kan knappt leva vanligt och göra det jag vill, svårt att sova, ångest, depp och dålig stämning hemma. Ett toppenliv alltså just nu. Ikväll tar jag Cytotecen. Lyckades iallafall deala till mig morfin. 

Hörs.

Fortfarande hormoner som spökar

Lite över en vecka sedan jag gjorde aborten men jag känner fortfarande av en jäkla massa hormoner... kan det vara så? Känner någon igen? Mina bröst är stora som pumpor, jag är jättesvullen i kroppen, är trött och känner mig konstig i humöret. Jag försöker ta denna tid att återhämta mig, träna, må så bra jag kan och kanske försöka återställa min kropp. Då är det lite extra svårt när kroppen inte hänger med. SUCK.

Att vara på tjocken.

Min kropp är verkligen inte med mig även om jag inte tar några hormoner och har gjort aborten. Jag har skrivit tidigare att jag har lagt på mig under den här processen. Kanske 5 kg. Minst. Brösten är enorma. Kan inte kolla på dem. "Det är väl inte så mycket eller så farligt?" tänker ni. Men det är det för mig. Det var ju ok när man var gravid men det är inte ok när man inte är det. Det mesta sitter på magen och jag kan typ inte kan ha nästan några av mina kläder längre, men det värsta är att  jag har liksom svårt med att identifiera mig med den jag ser i spegeln. Det är inte jag och ännu mindre den jag vill vara. När jag ser mig själv vill jag helst bara lägga mig ned under täcket och gömma mig. Jag jobbar ju med hälsa, mat och träning och trivdes (innan) bäst på gymmet och löparbanan. Där skäms jag nu för att vara. Träningskläderna sitter konstigt, jag tränar som en pensionär och jag kommer ofta på mig själv med att fundera på varför andra människor tror jag blivit så rund. Vad hände med henne???? Jag vet att de tittar och tänker den tanken kan fullständigt att knäcken på mig. Jag vet att omgivningen först kanske tänker att jag är gravid. "det vore ju på tiden får jag höra".

Jag hatar gnäll. Är du inte den du vill vara eller har den kropp du vill ha-gör ngt åt det har varit mitt eget motto. Men nu kan jag inte det och det ger mig ångest. Inte ge mig det där "dåliga-ideal-i världen- tjafset-skapar -dålig självkänsla hos tjejer bla bla bla. Jag vet precis vad jag mår bäst (fysiskt och psykiskt) av och det är bannemej inte detta.

På jobbet är det ännu värre, där vill jag ännu mer ta på mig det där stora täcket och bara försvinna. Arbetskläderna också för små och jag kan verkligen se hur kunderna granskar min mage. Det tror jag bara inte utan det vet jag. Några har faktiskt frågat rakt ut om jag är gravid. I onsdags kom en äldre kund till mig fram och sa "oj  vad du ser annorlunda ut (läs tjock)! visst är det på gång där inne?".Jag svarade med ett litet småskratt att oj nu förstår jag inte.  Men jag kände mig ledsen efteråt. borde jag sagt "he det var ngt där inne tills häromdagen då jag upptäckte att det var dött". -nej det kan man ju inte säga... Eller?

Jag vill försvara mig men det kan jag inte för jag vill inte berätta. Jag känner mig misslyckad och skäms. Ett misslyckat "blivit på tjocken".

It's out

Livet är bra sjukt. Igår em bestämde jag mig för att ta cytotecen och göra aborten. Hade tänkt vänta till helgen men kände jag ville göra det så snart som möjligt. På kliniken i måndags konstaterade de att fostret minskat, typ skrumpnat ihop och jag fick med mig piller hem. Lite smärtstillande och då Cytotecen. De tyckte man inte behövde vara kvar där när man gjorde det.

Iallafall när jag låg där på soffan på kvällen tänkte jag på hur skevt livet kan vara. Här kämpar man för att bli gravid. Och en dag, 3 år senare är man det. Så glad men vågar inte visa det ens för sig själv med rädsla för ett misslyckande. Vilket det också blir 6 veckor senare. Och nu ligger man där på soffan, just tagit piller som skall tvinga ut det där fostret man så länge hoppas på skall fastna. Är det inte skevt? Hur klarar man det? 

Det var fruktansvärt med aborten. Det tog många timmar, typ 4  innan det började kännas något. Det började med molande värk och att jag började känna mig febrig. Sen fick jag frossa och låg och skakade och den molande värken övergick i pulserande krystliknande värkar. Det gjorde ju så fruktansvärt ont trots de smärtstillande jag tagit. Jag visste inte om jag skulle ligga, sitta, stå, gå, kissa eller spy. Det började blöda lite och sen mer och mer. Jag hade en massa värmeflaskor på magen och värken höll i till klockan 01.30 då den avtog lite och jag däckade av ren utmattning. Vaknade ngn timme senare av att jag kände att det blödde ännu mer. 

På morgonen kändes det däremot helt ok men känner mig öm i magen och jag blöder fortfarande men det kan man tydligen göra någon vecka. Är glad att det iallafall är gjort för det var hemskt. Skulle inte önska det till min värsta fiende. Nu skall jag läka och nästa försök är först om ca 2 mån. 

Blä

Ursäkta frånvaron av inlägg men jag är så jäkla less på att älta det här misslyckandet. Jag är skitledsen och känner mig tom. Lite ångest eftersom det känns som om den här karusellen aldrig tar slut. Igår var jag med en kompis som är gynekolog för att göra ett nytt ultraljud för att se ngn skillnad från i måndags.  Vi tog även blodprov i onsdags och igår för att se Hcg-halten i blodet och hur den förändras. Vid en graviditet skall den öka på 2 dgr. Är det samma hormonnivå eller mindre tyder det på avstannad graviditet. Halten på onsdagen visade på att jag var i ca v 7, men jag skal ju vara mitten av 8. Vid andra provet igår var den densamma-dvs det vi misstänkt : ( hon kunde inte heller hitta ngt foster/embryo vid ultraljudet. Som sagt, kanske inga nyheter men kändes bra att få det svart på vitt en gång till. Barnmorskorna i måndags var ju så fumliga och pratade inte klarspråk med mig även om jag förstod vad som skett. Skall ju till Huddinge på måndag ändå och troligen kommer jag då få abortpiller. Någon som har erfarenhet av dem? Gör det ont? Bör man stanna på kliniken när man tar dem? Jag är så sjukt rädd för att det skall göra ont. Min "kvot" av ont har fyllts de senaste månaderna...

Alla mina vänner som vet om stöttar mig mycket i detta vilket såklart känns superbra. Har även blivit at 2 på jobbet vet då de "kom på" mig på kontoret sitta gråtandes. Försökte att inte säga men när de började prata om att de trodde jag gått in i väggen och var så stressad, kände jag att jag inte kunde ljuga och låta dem tro det. Känns helt ok.

Min och min mans relation är sämre än någonsin. Vi pratar typ inte. Jag fixar inte att prata med honom just nu. Han mår såklart superdåligt, det ser jag, men han är sämst på att bearbeta det. Han vill inte prata med någon och mer förtränger det. Jag fixar inte att försöka lyfta upp honom just nu. Det blir bara för mycket. Självklart skall man ju just nu vara starka tillsammans, stötta och peppa varandra och INTE bråka. Det tar ju sjukt mkt energi, men jag pallar inte. Vill bara hålla mig borta från honom. Han tycker ändå bara att jag är bitsk, jobbig och på dåligt humör så det kanske är bra för honom också att vi inte pratar.

Jag gör liksom allt jag kan för att hela tiden tänka positivt och inte bli destruktiv men gång på gång faller man dit. Upp igen-ned i diket, upp och ned. Jag skall försöka ta några veckor att peppa mig själv med bra tankar, göra roliga saker, bygga upp min kropp lite med extra träning, kanske försöka gå ned dom där j-a kilona man lagt på sig helt i onödan. Just nu är jag hemkommen från gymmet och det är första passet på 2 månad som det känts bra. Det ger en en massa endorfiner och styrka att klara av dagen.
Jag känner mig inte det minsta gravid längre. Inget molande i magen, inte så trött (men sover fortfarande typ ingenting), lukter och smaker är som vanligt igen, inte illamående, brösten gör inte ont längre. Dock har jag inte fått ngn blödning. Än.

När får jag göra nästa FET tro? Jag hoppas på ASAP.

Antiklimax

Var på ultraljud imorse. Som jag befarat hittade de inga hjärtljud och embryot var nästan hälften så litet som det skulle vara. Troligen har alltså graviditeten avstannat. Två stycken barnmorskor var inne och försökte febrilt leta men hittade inget. Som rutin får jag komma tillbaka om 1 v för att kolla igen, sen blir det abortpiller.

Min man fattar inte att loppet är kört utan att kanske kommer det börja slå tills nästa vecka men han har ingen koll. "Du måste väl låta mig få hoppas?" Sa han till mig efter. Jo visst men det är nog inte så bra utsikter...

Försökte hålla mig men brast på väg till jobbet och nu sitter jag här framför datorn med gråten i halsen och rödspruckna ögon. Hur skall jag klara denna dag? Skall vara här i 9 h till.

Lite pepp inför sista timmarna innan UL imorgon bitti. Kommer inte sova en blund. Dock mår jag fan illa så nervös jag är.